Aftonbladet – 22 september 1866, sida 2

Och dernäst rördes Gustavianum, Ecklesiasticum, Skytteanum, Så kom Stockholmarnes nya hus Och så de andras i sus och dus. Och nu bar af öfver berg och backar; Af maskinisterna svetten lackar; Men hurtigt ropte studenterna; Hell unga viljor! Hurra! Hurrah! Men ack! i staden såg ut som pesten Framfarit grufligt och härjat resten — Så tom den var uppå folk och djur. Blott här och der en dimfigur. Theologien lithanian messa, Ars Juris tänkte på att processa, Philosophien tog saken kallt, Ars Medicine gick kring och svalt. Och borgerskapet föll ned sju resor Och reste opp sig med långa näsor: Hvem skall nu proppa vår kassa full? Åt våra magar ge präktigt hull? Hvem skall nu bringa så feta offer? Hvem skall nu hyra sjuhundra soffor? Nu är den gyllene tiden all — Den lärda staden är bragt på fall.? En sådan klagan till örat strömmar, Dervid jag väcktes ur mina drömmar. — Var då alltsammans en villa blott, Som lik en gycklande dröm förgått? Nej! något såg jag, som evigt blifver: Lokomotivet, som allting drifver, Är kraftig vilja med ungdomsmerg, Den eger makt att försätta berg. Den svårigheterna aldrig sållar, Den stenhus kastar så lätt som: bollar Och i demantkedjor för med sig Hvartenda hinder uppå sin stig. Se der moralen jag kunnat draga Utaf min konstlösa, enkia saga. För viljans janväg till högre mål, För den, I bröder, är nu vår skål!