Aftonbladet – 21 september 1866, sida 3

träffande klosteroch munkväsendet. Folket i allmänhet ser med förakt på munkarne och presterna. Det är prestkastens motstånd mot Italiens enhet, som gjort den så allmänt förhatad, att då regeringen nu — det har skett i dessa dagar — utfärdat sin lag om klosteroch kyrkogodsens indragning samt munkordnarnes upphäfvande, har den så godt som hela allmänheten på sin sida. Att de ?svarta? äro ursinniga, är klart. Det är verkligen lustigt att nu för tiden gå omkring i klosterkyrkorna och klostren. Här ligger, i närheten der jag bor, ett dominikanerkloster, S:t Maria Novella, hvilket är stort som en liten stad. Det har icke mindre än tre präktiga korsgångar, prydda med fresker och vackra monumenter. Du vet att munkarne fordomdags i sina kloster läto kringbygga stora, fyrkantiga gårdar med öppna arkader, under hvilka dei alla väder kunde ostördt motionera sig, försänkta i heliga meditationer. Sjelfva gården är ofta lanterad — ibland med nyttiga och välsmaande köksväxter — eller prydd med bildstod af klostrets skyddspatron. Men nu voro i 8:t Maria Novella byggnaderna kring den ena af gårdarne upptagna af soldater, som voro der inkasernerade, vid den andra af ett embetsverk, 0. s. v. Och så:har det gått med de flesta klosterbyggnaderna i Florens. Tänk bara hvad dominikanernå, hvilka en gång i tiden omhänderhade alla inqvisitionens redskap, skola känna sig förödmjukade och förkastade, och.huru rasande de måste vara vid denna behandling. I sammanhang med denna reducering, så har man äfven reducerat de många festdagarne och den oupphörligaringningen i kyrkklockorna. BSer ni?, sade min värd till mig, ?här har nu bvar och en sitt skyddshelgon, och helgonens namn upptaga hela kalendern. Förut skulle alltid helgonets dag firas, och när klockan -blef -1 på dagen, så stängde man sin -bod eller upphörde med sitt arbete, och resten af dagen firades med sysslolöshet. Och så började klockorna ringa midti natten, så att man ingen ro hade.? Säkert är att den nu genomförda kyrkoreformen, såvidt den nemligen berör kyrkans ställning till denna verlden, är, tillsammans med undervisningsväsendets organiserande, af allrastörsta vigt för det unga Italien, och att alla öfriga reformer utan denna skulle sakna n basis att hvila på. Allvarlig och brinnande är entusiasmen för Italiens enbet, den kan af ingen italienare bestridas. Också är det mycket orätt, om man säger att Italien mu får Venedig till skänks för ingenting. Itålien har sysselsatt Österrikes bästa och pålitligaste trupper, under det att preussarne hade mot sig högst.blandade massor. :Men hyad det sista kriget lärt såväl italienare som andra folk, det är att den goda viljan och entusiasmen icke äro nog för att föra krig ; men att organisation, öfni: g och god mäteriel äro i våra dagar, mer än någonsin förut, nödvändiga. Jag nämnde. min värd: Det är en italienare, signor Rudolpho, men som jär född i Danmark och talar flytande danska, liksom för öfrigt tyska och franska. Han är egentligen artist, sångare, och har förut uppträdt på scenen. Signor Rudolpho är en välvillig och förekommande värd, billig derill i sina pretentioner, hvarföre jag råler skandinaver, som besöka Florens, att nlogera sig hos honom, Via del Sole nir 3, icke långt från Arno. ——