Aftonbladet – 18 september 1866, sida 2

Den orientaliska frågan, som försögonblicket hufvudsakligen rör sig omkring upproret på Kandia, tyckes taga en allvarligare vändning, sedan de neutrala makternas bemedlingsförsök icke ledt till något resultat samt blodiga sammanstötningar redan inträffat på ön. Monitören hoppas väl ännu den 13 dernes att Mustafa pascha skall lyckas bilägga stridigheterna 1 godo, emedan han under tjugotvå år varit guvernör på Kandia och flera gåvger, isynnerhet 1841, genom sitt humana sätt och kloka tillmötesgående under svåra förhållanden förstått att lugna sinnena. Detta hopp om en uppgörelse i godo synes dock nu gå om intet, och spänningen tilltager med hvarje dag, allt efter som konungariket Grekland mer och mer indrages i rörelsen. Attfranska sändebudet i Konstantinopel, markis de Moustier, under sådana förhållanden icke kan påskynda sin afresa, är lätt begripligt. I Paris ville man den 10 dennes veta att markisen framlagt ett nytt förslag för sultanen, enligt hvilket de af Turkiets provinser, som ha en öfvervägande kristen befolkning, såsom Epirus, Thessalien, Kandia m. fl. skulle slås tillsammans till ett nytt furstendöme med en särskild regent, ehuru under Turkiets öfvervälde (ungefär såsom i Donaufurstendömena). Man är böjd att deri se skälet till Frankrikes vänskapliga hållning mot den nye regenten i Donaufurstendömena och dess beredvillighet att erkänna honom, emedan detta skulle utgöra ett gynnsamt prejudikat för bildandet af ett nytt sjelfständigt rike under Turkiets öfverhöghet. Såsom en kuriositet kan ytterligare anföras att vissa politici redan velat förära den blifvande tronen i Epirus åt kejsar Maximilian af Mexiko, då han dragit sig tillbaka från Amerika. En rimligare version, som åtminstone vinner stöd af den i Turkiet rådande nationella rörelsen, är att konung Georg af Grekland slutligen skall skörda frukterna af den upplösning, som ögonskenligen hotar ottomaniska riket. Om de europeiska stormakternas ställning till den invecklade orientaliska frågan variera underrättelserna för hvarje dag. Ryssland är uppenbart mera intresseradt i fråga om Donaufurstendömena än om de grekiska affärerna, och det är ingalunda osanno ikt, att de korrespondenter ha rätt, som påstå att Turkiets motstånd mot prins Carls af Hohenzollern erkännande väsentligt understödjes af Ryssland, som i denna sak har andra intressen än vestmakterna. — I de underrätielser från ryska Polen, som tid efter annan läsas i Augsb. Allg. Zeitung, upprepas beständigt ryktena om betydliga