Aftonbladet – 18 september 1866, sida 2

verlden. Det kan nemligen icke längre fördöljas, att det mexikanska företaget helt och hållet misslyckats och att det kejsardöme, som Napoleon III planterade i Atzekernes hufvudstad, förvissnat, utan att ens ha slagit rot. Kejsarionan anlände för kort tid sedan till Europa, och kejsaren skall, efter hvad man förmodar, snart följa efter sin gemål. Landet måste utrymmas af sina : kejserliga egare likt ett värdelöst nybygge, och Mexiko skall ännu en gång öfverlem-l nas åt en befolkning, som hittills ådagalagt en fullkomlig oförmåga till hvarje slagsl. sjelfstyrelse. Om dessa mexikanare under den tid, som den främmande ockupationen egt rum, lärt sig endast några af de pligter, som tillkomma civiliserade menniskor, eller beredt sig till att blifva medborgare i en organiserad och ansvarig stat, så skulle vi med största tillfredsställelse helsa en infödd regering; men som någon utsigt dertill ej finnes eller åtminstone icke kan skönjas, kunna vi endast uttrycka vår bedröfvelse öfver misslyckandet af ett företag, som var beräknadt att göra godt åt många och som åtminstone icke gjorde någon ondt.? Sedan tidningen i korthet omnämnt huru tillståndet i Mexiko, som före ockupationen var en skandal för den civiliserade verlden?, framkallat en intervention af Frankrike, England och Spanien, och sedan de båda sistovämnda makterna dragit sig tillbaka, Frankrike ensamt ockuperade landet för att insätta en ordnad styrelse, fortsätter den sålunda: Vid denna tid hade en infödd chef, vid namn Juarez, af oblandadt indianskt blod, fått öfvertaget bland de fraktioner, som oupphörligt stredo om makten. Han kallade sig sjelf konstitutionel president i mexikanska republiken, som dock icke fanns till annat än i teorien, emedan all laglig ordning saknades. Tvenne eller flera chefer, som representerade hvad som ursprungligen måhända hade varit tvenne politiska partier, anförde och underhöllo å hvar sin sida så många röfvare och mördare, som utsigten till rof och plundring kunde sammanhälla, och mellan dessa båda partier blef landet byte för en förhärjande strid, för hvilken namnet inbördes krig vore en alltför ståtlig benämning. Ingenstädes på det mexikanska området fanns säkerhet till lif eller egendom, och främlingarne voro icke bättre deran än infödingarne. Sådan var ställningen i detta land, då kejsar Napoleon tog saken om hand, dref bort Juarez och upprättade ett kejsardöme i republikens ställe. Men ehuru den furste, han uppsatte på tronen, vi: sade sig vara en man med ädla afsigter och icke ringa duglighet, slog försöket helt och hållet fel. En monark mäste nemligen, huru utmärkt han än må vara, ha något stöd för sin regering, isynnerhet i ett land, der all ordning saknas; men såsom utgången visade, kunde något sådant stöd icke stå att finna i Mexiko, lika litet som ett tillräckligt understöd kunde fås utifrån. Man hade hoppats, att om någonting sådant som en allmän mening komme till stånd i Mexiko, dessa skulle känna sig dragna till en furste, som åtminstone erbjöd en regering i stället för anarki och laglig ordning i stället för allmän laglöshet; men antingen existerade icke dessa, eller också kände de sig obenägna en främmande dynasti, och Maximilian kunde icke räkna på något annat stöd än den franska garnisonen. Dertill kom nu ätiven, att det franska folket, som annars är så fallet för krigiska företag, visade en bestämd motvilja för denna expedition. Sjelfva trupperna tyckte icke om krigstjensten, och deras landsmän hemma önskade knappast deras framgång, i fall denna skulle tjena till att upprätthålla ett så impopulärt protektorat. Vidare betraktade Förenta Staterna, ehuru de länge upptogos af sina inre strider, hela företaset Imed misstänksamma och afundsjuka blickar och öfvergingo slutligen till hotande protester. — Slutligen förbjöd amerikanska regeringen allt vidare afsändande af europeiska trupper till Amerika, ehuru hela företaget redan hade blifvit så hopplöst och så impopulärt, att åsigterna i Washington sammanföllo med de i Paris redan fattade besluten. Emellertid kunde den lilla franska garnisonen, ehuru oemotståndlig på slagfältet, föga göra mera än skydda hufvudstaden och hufvudvägarne till kusterna, och de gamla partierna, som en gång nära nog hade blifv:t drifna öfver gränsen, vunno åter mod och kraft. Under hela tiden har äfven krigets nerv saknats: man kunde icke begära, att Frankrike skulle anskaffa medel åt ett amerikanskt kejsardöme, och sjelft kunde det icke skaffa några.? Uppsatsen slutar med den anmärkning, att det är sannolikt, att den förvirring och mördande anarki, som efter kejsurdömets fall utan tvifvel åter komma att inträda, skola leda till att landet slutligen införlifvas med Förenta Staterna — ett resultat, hvartill Europa icke kan annatän önska det lycka. Den orientaliska frågan, som försögonblicket hufvudsakligen rör sig omkring uppunnnt 42 Rand:a furalaa fana an alluneliannen