Aftonbladet – 15 september 1866, sida 2

ser att ni vill uppmuntra mig. Jag har beslutit att aldrig ens låta Molly ana mina känslor, förrän efter återkomsten från min resa — och sedan genom hvarje hederligt och ärligt medel försöka vinna henne. Jag har beslutit att ej upprepa det förra uppträdet i ert förmak — huru stark frestelsen än mäånde vara. Och kanske — för öfrigt — har jag intet att hoppas — hon undvek mig när hon sist var här.4 Nu, Roger, har jag länge nog lyssnat till detta tal, och om ni ej har bättre bruk för er tid än att tala om min dotter, så är detta icke fallet med mig. Då ni kommer tillbaka blir det tids nog att fortsätta detta, när ni först fått höra huruvida er far skulle gilla en dylik förbindelse. Han påyrkade den sjelf häromdagen — men då var jag förtviflad — jag trodde att det var för sent.4 Och hvad medel har ni då att underhålla er familj som sig bör? Jag tyckte alltid att den saken togs alltför lätt, vid er förlofning med Cyntia. Jag tänker emellertid ej alltför mycket på penningar. Molly har dessutom litet penningar sjelf, hvilket hon dock ej vet något om — det är icke mycket — och något kan jag alltid gifva henne. Men detta allt måste lemnas tills ni kommer åter. Ni ger mig således ert bifall? Jag vet ej hvad ni kallar bifall. Jag kan ingenting göra dervid. Att förlora sin dotter — det är ett nödvändigt ondt, som jag antager att man förr eller sednare måste genomgå. Dock, tillade doktorn vid åsynen ul Rogers vedslagna min, dock är det blott rättvist att säga er — att jag hellre ger mitt barn — kom ihåg, mitt enda barn — åt er, än åt någon annan i verlden. Tack!4 sade Roger och tryckte mr Gib