Aftonbladet – 13 september 1866, sida 3

samla Sverge, herrug och skon ar a kämpagestalt, men din största prydnad blåa bandet öfver ditt bröst. Naturen g Idig en glimmande drägt, konsten häng serafimerbandet deröfver. Kanalens hb Ihag äro obeskrifliga och dess många sköl heter öfverväldiga ett för naturen öpp sinne. En passage, sådan som den vid Rud: kommer oss att tro det vi genomfara El; seiska fälten. Det är som om naturens ar lete här strålade med sitt behagligaste l ende. Man glömmer verldens små bekyn mer och känner sig sluten till allas vå moders bröst; hjertat klappar högre, öge njuter, det är en stund af sann hänförelse ngaren rusar fram öfver Boren, me måste snart hejda sig för att pustande stig upp igen vid Motala slussar. Se der til venster ligga industriens storartade palatser vår präktiga ångbåtsflottas födelseort, mo nitorernas vagga! Fosterlandsvännen kän ner sig stolt vid åsynen af dessa flammand härdar, som gifva form åt de tankar, hvilk födas hos Sverges största mekaniska snillen De bullrande maskinerna derinne ropa oupp hörligt framåt! och ur verkstädernas sköt ila kommunikationernas tjensteandar, loko motiven och ångbåtarne, att börja sitt väl signelserika kall till landets gagna och ära Motala är ångkraftens maka, kommunika tionernas moder. Vi lemna det bördiga Östergötland bakon oss och gunga fram på Vetterns lättrörd: bölja. Man skulle kunna säga att det ä något qvinligt hos denna sjö. Nyckfull oci hastigt upprörd, blir den snart lugn igen Skön är den som en af nordens qvinnor dess blick är klar och blå, men farlig at se ned uti, ty en oförklarlig dragningskraf lockar betraktaren ned i djupet, så påstå: åtminstone sägnen. Söderut höjer sig Om. berget mot skyn, och midt i Vettern bada Jungfrun sina former. Vid Carlsborg löpa vi åter in i kanalen och gå uppför någrs backar till Vikens romantiska stränder. Här är kanalens högsta punkt, och så små. ningom hafva vi stigit 310 fot öfver hafvet. Snart bär det utför med stora steg,och vid Sjötorp famnar oss Wenerns armar. We. nern är utmärkt för sin lifliga sjöfart. Antalet af dess fartyg närma sig tusentalet. Stora tremastare, så kallade kattskepp, gunga fram i alla riktningar på inhafvet, och öfverallt syna3 mindre segel vid horisonten. Wermlands skogar flyta häröfver till Göta elf, för att sedan från Göteborg sändas till aflägena orter rundt kring hela jorden. Genom Carls graf stiga vined i Göta elf och närma oss Trollhättan. Forseas dån vägleder oss och snart stå vi framför ett af naturens storverk. Se hur forsen, skummande och vred, Störtar ifrån branta hällen ned, Rasar, sjuder, tills framåt den hastar Och på nytt sig utför klippan kastar. Högt öfver ett af Toppö-fallen satt en sång en skräddare och sömmade på en clädning. Hans käresta nade föreskrifvit let:a som vilkor för att han skulle få henne ill maka, och med gladt mod klättrade kräddaren upp till sin farliga plats. Natt ;ch dag sömmade han och ändtligen blef lädningen färdig, blott några få nålstygn iterstodo. Då såg skräddaren ned och närkte att hans hjertevän kom på andra idan af fallet. Hans hjerta började klappa ortare och hen darrade af lycksalighet vid anken på sällheten, som nu var honom så lära. Då svartnade det för hans ögon, ans hjerna svindlade och han störtade ned fallet, der forsens andar sleto h mom i tycken och krossade honom mot klipp petsarne. Så förtäljer sägnen. Betraktaen ryser vid tanken på att faronas af dessa örfärliga hvirflar, som vrida sig likt qvalda fgrundsandar, och man håller sig försigigt tillbaka, för att ej dela skräddarens ide. Lyckligtvis har den utspringande klipjan, der han satt, rasat efter honom ned i orsen, så att iogen kan frestas att förnya rågstycket. Längre ned bildar elfven ett nytt fall, ler hela vattenmassan förenar sig till en red, men låg fors. Det är vid Lilla Edet, ler limret sägas till plankor innan det komner ned till kusten. Färden utför elfven rbjuder de herrligaste vuer. Dalen är temigen bred, och på ömse sidor höja sig de ullriga bergen likt ofantliga ättehögar, der len gamla tidens kämpar hvila. Bohus samla murar sträfva högt mot skyn, och nan tycker sig derifrån böra sa.ta hviskingar, berättelser om flydda dagars strider ch hjeltemod. I fonden derborta skymta ram de gamla skansarne Göta lejon och kronan. Afståndet blir allt mindre och nindre, vi passera cn af skansarne och anda vid Skeppsbron i Sverges Liverpool, let stolta Göteborg — köpmännens och Idsvådornas stad. Det fördelaktiga läget har gjort Göteborg ill rikets förnämsta handelsstad. Redan vid örsta anblicken märker man hur långt man är har kommit framför det öfriga Sverge handel och näringar. Göteborg har tagit t stegen för att följa med sin tid och derienom fått ett utseende, som icke är riktigt venskt. Det ligger något engelskt, eller narare holländskt. i dess fysionomi. Man er tydligt att här är penningens hem. Allt r så massivt och dyrbart, inga kostnader ia sparats, då det gällt stadens bästa. Dessa räktiga kanaler med sina nya broar, denna tmärkta stenläggning på gator och torg; essa macadamiserade vägar; dessa dyrbara ublika byggnader, allt utvisar invånarnes erömvärda intresse för sin stad och deras örmåga att praktiskt visa det. Men oaktadt lit detta felas något i Göteborg — en anan måttetock för menniskovärdet än peningen. Det hvilar något stelt och härdt fver staden. De gråa husraderna se ut om en samling kassakistor och kontorsskåp. (analerna likna vexlar, hvaröfver broarne öpa som accepter. Den fattig känner här ner än annorstädes sitt sorgliga öde att ara slagen till en slant, han tycker att iela staden ir ett enda ofantligt kassaskåp ch ser med vemod upp till dessa sedelysionomier, som möta honom vid hvarje teg, Det finnes menniskor, som likna ifftror. och att de flesta af dem äro nollor