Aftonbladet – 11 september 1866, sida 2

bans far bad honom om hvad han helst a allt önskade, visste han det, men hade nä stan uppgifvit allt hopp. Icke behöfde hai försöka älska henne — det gjorde han j redan; men det var: säkert för sent att vinn: hennes kärlek. Och dessutom — var de hjerta, som en gång tillhört Cyntia, väl vär digt att bjudas henne? Var ej hans kärlel till Molly lik ett hån öfver den han egna Cyntia? Eller tvärtom? Åter stod hanibe grepp att lemna England; åter skulle har inträda i detta samma rum, der han en gång begärt Cyntias hand och nu begära henne: systers! Nej, det skulle han icke! Han fat tade modigt sitt beslut och utstakade för sig den väg han borde följa. De voro vänne nu, han och Molly, och han kyssste den ro: han fått till underpant på deras vänskap. I Afrika skulle han gå stora faror till mötes: han visste det bättre nu än förra gånger han reste dit. Före sin återkomst derifrår skulle han dock ej söka vinna henres kär. lek eller ens mera af hennes vänskap. Mer vore han en gång väl tillbaka igen, skulle nga svaga inbillningar om hvad hennes svar kunde blifva eller icke blifva, afhålla honom rån att våga allt för att eröfra den qvinnas jerta, som för honom var den enda, den förlikneliga. Han hade ej den fåfänga, som ruktar ett afslag tillräckligt, för att ej våga vinna den brud, som kanske kunde vinnas. Var det Guds vilja att han med lif och relsa skulle återkomma till fäderneslandet, å skulle också hans öde afgöras då. Och illdess skulle han vara tålmodig. Han ar ej längre en yngling, som obetänksamt agade efter sin önskans mål; han var en nan, som kunde döma och vänta. Molly skyndade vid sin hemkomst att uppöka sin far, och han reste genast till Hamey. Och sedan satte Kön sig ned iförmaket