Aftonbladet – 10 september 1866, sida 3

mellanriksunderhandlingar, i det att intet framsteg i det ena landet kunde göras utan båda de andras råd och vilja. I det hela böra mellanrikslagarne på detta område mera åsyfta att lösa än att binda; hvarje lands lagstiftande makt bör i de flesta fall förbehålla sig största möjliga frihet. Det torde således vara nog att, helt enkelt och under vilkor af ömsesidighet, tilldela alla yrkesexamina giltighet intill dess att ?annorlunda bestämmes?. Om man blott gifver lagen en sådan lydelse, så behöfvas näppeligen några underhandlingar, i ty att häraf t. ex. skulle följa, att en norrman, som ej undergått examen vid sjökadettakademien, ej utan att aflägga den högre skepparexamen kan föra svenskt fartyg i transatlantisk fart; och så länge en sådan inskränkning består, kan då ej heller någon svensk utan norsk examen föra norskt fartyg i samma fart. Samma blefve förhållandet med ångbåtsfarten. I alla händelser mätte det vara nog att till lagen foga ett tillägg, som bemyndigar konungen att när som helst fastställa det ömsesidiga förhållandet enligt kunskapsprofvens inbördes grader.