Aftonbladet – 10 september 1866, sida 3

er RS kolera. Åm———RT Norska befälhafvare å svenska handelsfartyg. Kristiania Aftenblad innehåller, med ar ledning af tidningen Förpostens klagomå öfver norska skeppares intrång i den sver ska handelsflottan, följande artikel: I gårdagsnumret meddelade vi ett svensk blads klagomål öfver, att norske skeppare efter hvad det vill synas, kunna utan vi dare omständigheter, endast genom att skaff sig 8. k. burbref? af magistraten i el svensk stad, förvärfva rätt att föra svensk fartyg. Det gåtfulla i detta godkännand af norske sjömän såsom skeppare, och de af 1:sta klassen, ökas ännu mer derigenon att en kongl. svensk kungörelse af den 1 Juni 1864, i likhet med hvad rörande han del och handtverk stadgas i förordninger af samma dag om utvidgad näringsfrihet uppbäfver vilkoret af burskap för rättighe ten att föra fartyg i utländsk fart. Det är emellertid ej vår sak att närmare undersöka, hvilken hemul vederbörande svenska myndigheter kunna åberopa i dette fall. Deremot tro vi oss böra konstaters det faktum, att förhållandenas egen natwu här synes vilja spränga lagens band och redan på förhand göra det till häfd, som sednast församlade ständer i en skrifvelse till K. M:t anhöllo måtte så snart som möjligt stadgas såsom mellanrikslag mellan de förenade rikena, att nemligen hvardera riket skulle gifva det andras medborgare fullt lika rätt med infödde till utöfvande af borgerlig näring, samt tillerkänna de för vissa näringsidkare föreskrifna kunskapsprof ömsesidig giltighet i båda länderna. På vårt storting förekommo flere lagförslag i samma riktning, nemligen om läkareoch styrmansexaminas ömsesidiga giltighet i alla tre länderna. Båda förslagen förkastades emellertid, det sednare, enligt vederbörande komitås förslag, på den grund att stadgandena om skepparexamen för närvarande äro mycket olika i de tre rikena. För Danmark och Norge äro de dock i det närmaste enahanda. I Sverge finnas visserligen fyra sjömansexamina: simpel styrmansexamen; högre styrmansexamen, som medför rätt att föra fartyg å europeiska farvatten och Medelhafvet: examen för skeppare af 2:dra klassen, som derigenom berättigas att föra fartyg å verldshafven; examen för dem som vilja föra större ångbåtar för passagerare. Men det är svårt att fatta, att denna olikhet i och för sig kan innebära något afgörande hinder norsk sida mot att gifva svensk skeppare, som aflagt en något mer omfattande examen än våra, rätt att föra norskt fartyg, lika så litet som väl någon t. ex. skulle rata en läkare eller sakförare endast derför, att han vore doktor medie. eller juris, eller dylikt. I alla händelser synes den medelvägen bort ligga nära till hands, att bemyndiga konungen att fastställa de rättigheter, som borde åtfölja svensk och dangk navigationsexamen i Norge, i förhållande till den reciprocitet som hvartdera brödralandet i denna del måtte komma att bevilja oss. Följden häraf skulle då blifvit, att ofvannämnda olikhet i examensföreskrifterna ej skulle lägga något hinder i vägen för full ömsesidighet Norge och Danmark emellan, så snart sistnämnda rike, der för skepparyrke kräfves infödingsrätt eller fem års vistelse i landet, gåfve norrmän lika rätt med lanskar att vara skeppare eller styrman å lanskt fartyg, hvarom också fråga väcktes i riksdagen i vintras, utan att dock något ormligt lagförslag derom framställdes. Och alla tre rikena skulle i hvarje fall styrnansoch sjöofficersexamina straxt kunnat illdelas lika giltighet, medan det, som sagdt, endast för den transatlantiska och ingbåtsfarten kunnat bli fråga om undantag rån svensk sida. Emellertid talar all sannolikhet för, att rågan i fölid af ständernas förutnämnda skrifvelse snart åter måste komma under oehandling mellan de törenade rikena, men let synes oss ej mindre vigtigt, att i sålant fall underhanalingar i samma syfte nledas med vårt andra broderland, Danmark, alldenstond norska lagstiftningen ej nera kräfver infödiogsrätt såsom vilkor för utt få norskt skepparcertifikat. Hvarje steg utt närmare fästa Danmark vid de förenade rikena, äfven på de praktiska intressenas område, är af vigt för sammanhållningen I politiskt hänseende och främjar ett vigtigt osterländskt syftemål, för att ej tala om ut en sådan lag naturligtvis skulle åt våra sjömäp öppna ett rymligare fält för deras Iuglighet och särskildt gifva dem ett vida större oberoende af lokala förhållanden, än le nu hafva, Emellertid förefaller det oss ii nödvänligt, att binda en sådan mellanrikslags ättskraft vid vilkoret af fullkomligt öfvernsstämmande stadganden om yrkesexamina de andra länderna. För det första kan let nemligen tryggt förutsättas, att minimum i någotdera fandet lärer vara stort lägre i de två andra; för det ändra, om ljkväl något dylikt skulle inträffa, har man let i sin makt att tillsvidare inställa lagens verkande kraft på detta område, och för let tredje skulle det vara olämpligt att öra framtida förbättringar i kunskapsprofI py HA of om männd aAmearvan AN