Aftonbladet – 8 september 1866, sida 2

Roger förstod mycket väl fadrens mening, men ett ögonblick ämnade han låtsa missförstå den. Men han betänkte sig och sade med låg röst: — Jag skall aldrig försöka det, min far. Låt oss icke mera tala derom. Som jag nyss sade — nu är det för sent. Squirens ledsnad öfver detta liknade ett barns, från hvilket man tagit en kär leksak; alltemellanåt påminte han sig sin missräkning, och slutade med att gifva Cyntia skulden för Rogers likgiltighet för andra qvinnor. I . Det hände sig så att ej förr än samma dag, då hon skulle lemna Hamley, erhöll Molly det första bref Cyntia sedan sitt giftermål skrifvit till henne. Det var just nyss före frukosten; Roger var ute, Aime hade icke ännu kommit ned och Moliy var ensam i matsalen, der bordet redan var dukadt. Hon hade just slutat läsa sitt bref, då squiren kom in, och hon berättade honom straxt den, som hon tyckte, glada nyheten, att hon fått bref från Cyntia. Men då hon fick se den min, hvarmed squiren mottog denna underrättelse, kunde hon haft lost att bita spetsen af sin tunga, för det den attalet tiasnamn. Hen. tycktes k ejoblo nn mycket ledsen. Jag önskar att jas aldrig mer mätte få höra talas om henne, det önskar jag. Hon var min Rogers olycka, det är säkert, Jag har knappt kunnat sofva i natt för bekymmer skull, och det är hennes fel. Nu går min stackars gosse der och sörjer och säger att han aldrig mer vill tänka på giftermål en gång! Om det varit er, Molly, som han tyckt om ändå! Om det bara hade varit så lyckligt! Jag sade det också till Roger, och att ehuru jag visst hade tänkt se mycot högre upp efter mina sonhustrur, så —