Aftonbladet – 8 september 1866, sida 2

Vi våga emellertid här gå ännu ett steg längre, i det att vi fortfarande hysa den tron, att det ej en gång skall gifvas någon rimlig grund ens för sistnämnda belopp. Att vår fiagga skulle bli så godt som den enda i den indirekta farten betungade, innebär visserligen i och för sig ej någon säker borgen ; ty, som redan är anmärkt, våra erfarenheter äro just ej egnade att ingifva synnerligt förtroende i detta hänseende. Men sedan den fria konkurrensens system allmänt proklamerats för alla nationers flaggor, kan det ej längre ha någon grundad presumtion för sig, att en bestämmelse i vår lagstiftning, i följd hvaraf franska fartyg draga en af: gift, hvarifrån ej ens vira egna äro fritagna, skulle bli ett afgörande hinder för oss att åtnjuta samma rätt, af hvilken äfven de ringaste staters flaggor redan äro i besittning, så länge vi ha en föreskrift i vår traktat, som — huru man än uppfattar den — likväl i alla händelser måste erkännas hafva ntseendet af en förmån. Franska regeringen har dessutom ickenumera, såsom förut, någon legal bestämmelse som kunde tjena till komplement till föreskriften i vår traktat, hvilken derföre nu, mer än någonsin, omsider mäste enligt omständigheternas egen verkan få den tillämpning, ordalagen så klarligen bjuda. Att den indirekta farten härigenom skulle befrias från en afgift som ännu fortfar att betunga den direkta, är mera en skenbar än en verklig inkonseqvens, hvilken för öfrigt allenast har sin grund i den af sjelfva Ingen föranledda förändring ide vid traktatens afslutande bestående faktiska förhällandena — en inkonseqvens som alltid i större eller mindre grad skall framgå af en sädan förening af gammalt och nytt. Slutligen ha vi franska regeringens eget uttalande härom i kammaren, ett uttalande alltför klart och bestämdt, för att lemna något det minsta tvifvel öfrigt i detta afseende. Någon betydelse måste det väl också ha, att en regeringsledsmot, som är ex officio tillstädes i kammaren för att understödja lagförslaget och derigenom uttala styrelsens egna åsigter, bestämdt och otvetydigt förklarar, att vi i farten mellan England och Frankrike allenast ha att erlägga en tonnageafgift af 1 inc, hvilket ju uppenbart hvilar på den för sättningen, att vi i all annan direkt fart äro befriade från en sådan afgift. Men lärer erinra sig af det föregående, att denna förklaring från stats-. rådets vicepresident närmast framkallades af en i kammaren öppnad diskussion, ej derom huruvida viiallmänhet voie befriade från tonnageafgifts erläggande — ty derpå tviflade ingen — utan huruvida ej denna vår allmänna befrielse till och med måste leda derhän, att vi, i kraft af vår traktats ordalag, icke heller vore pligtiga att i den speciella farten mellan Frankrike och England erlägga samma afgift af 1 franc, som eljest åligger alla andra nationers flaggor. Vi upprepa: allt detta bör väl dock ega någon betydelse. Vi kunna väl ock vara fullt öfvertygade om, att vår regering ej heller skall förbise dessa uttalanden, utan snarare vid förekommande anledning veta att reklamera dem med all den rätt, oss tillkommer, så framt hon med sin djupare kännedom om förhållandena skuile finna sig dertill specielt föranledd. Lagens promulgation har hittills uppskjutits i alfvaktan af det kejserliga de kret, som skall åtfölja den för att närmare reglera da nya förhällanden, som af densamma föranledas; först när detta dekret blifvit offeatliggjordt, kunna vi med visshet erfara, buru man i denna riktning tänkt sig de förenade rikenss framtida ställning till kejsardömet, och vi skola ej underlåta att återkomma till ämnet, om det mot förmodan skulle bli anledning till någon anmärkning från vär sida. Den tanken synes ligga nära till hands, att franska regeringen i sin brydsamma ställning ej torde vara alldeles obenägen att närma sig vår regering med förslag om lastpenningarnas upphäfvarde, för att derigenom bana en lätt väg till tonnageafgiftens fullständiga afskaffande. Det bör ock erkännas att det onekligen för Frankrike vore en särdeles lycklig lösning af frågau, om man hade skäl att antaga, att våra folkrepresentationer skulle kunna förmås att göra denna ingalunda obetydliga finansiella uppoffring, och det på en tid då vi enligt all utsigt kunna för ett vida billigare pris vänta oss den önskade befrielsen. Vi tillåta oss emellertid att tro, att vår regering, som bättre a någon annan förmår bedöma den fördelaktiga ställning, dit vi genom sakernas egen makt för närvarande äro bragta, näppeligen skulle vilja med sitt godkännande rekommendera ett förslag, hvilket säkerligen komme att lända Frankrike till större fördel än oss. Franska regeringen synes öfverhufvud i denna sak ha för mycket fäst sig vid den yttre omständigheten, att lastpenningarne ännu qvarstå i vår lagstiftning, utan att tillika taga med i beräkningen den frågan, om franska fartyg det oaktadt äro i våra hamnar betungade med större skeppsumgälder än i andra stater, hvilket lätteligen torde visa sig vara allt annat ån grundedt; ty om afgitterva uppbäras under benämningen högre lotspenningar, mäklarcourtage o. s. v., eller såsom lastpenningar, kan ju i sjelfva verket vara alldeles detsamma. Vi för vår del skulle snarare vara benägna att tro, att vår regering ej vore alldeles ovillig att i den nya franska lagen söka en välkommen anledning att träda i underhandlingar med franska regeringen om en fullständig och noggrann uppgörelse rörande de ömsesidiga afgifter, som för framtiden skola erläggas, på samma sätt som förhandlingar förut egt rum, och liksom sådana ännu ega rum emellan England och Frankrike för att få den mellan dessa stater gällande sjöfartstraktaten upphäfd. En sådan uppgörelse — om eljest någon möjlighet finnes att den åvägabringa — torde säkerligen från alla sidor visa sig vara det önskligaste slutet på denna sak. ENN EE Konungen ankom efter en lycklig resa till Borgholm i förgår afton kl. 7. I går på morgonen började jagten i trakten deromkring och afslutas om måndag afton vid Ottenby. RR — Stockholms magistrat. Till den efter råd