Aftonbladet – 8 september 1866, sida 2

STOCKHOLM den 8 Sept. Den sednaste franska sjöfartslagstiftningen i dess förhållande till de Förenade Rikena. IL. Innan vi lemna tonnage-afgiften för att öfvergå till andra delar af den nya franska lagen, skola vi här ännu bifoga några få anmärkningar till ytterligare förfollständigande al den i det föregående härom meddelade framställning. Vi ha sett, att det är i vår sjöfartstraktats 1:a Art., och ej i sjelfva lagen, som vi för vår del hufvudsakligen ha att söka de gällande föreskrifterna om denna afgift, och det så väl hvad angår den direkta som den indirekta farten. I fråga om den direkta farten ställer sig saken helt enkel, så framt man går utfrån samma förutsättning, som franska regeringen sjelf, nemligen att lagen, oaktadt de allmänna ordalagen, ej kan anses ha modifierat bestående traktater, i följd hvaraf det säledes fortfarande, utan någon förändring, åligger oss att betala de en gång föreskrifna 75 centimer pr tonneau. Frågan om den indirekta farten deremot erbjuder till en del något större svärigheter, hvarför vi skola söka att ytterligare motivera vår i en föregående uppsats redan ut talade äsigt, att vi väl böra kunna vänta att framdeles bli betriade från erläggande af tonnageafgift vid nyssnämnda fart. Man har nemligen framkastat den frågan, huruvida franska regeringen efter lagens utfärdande kunde antagas vara böjd att visa större liberalitet i tolkningen af vår sjöfartstraktats 1:a artikels sista moment, än hvad hittills — som bekant — varit fallet, eller om denna bestämmelse ännu alltid skall fortfara, såsom hittills, att sakna all kraft och betydelse. Vi medgifva villigt, att det vittnar om både klokhet och insigt i dessa förhällandens natur, att drifva den tviflande försigtigheten så långt som de oss föreliggande precedenserna tillräckligt inskärpt, innan man fixerar sin mening om rätta uppfattningen af en konventionel föreskrift, hvilken — såsom den ifrågavarande — olyckligtvis är affattad i uttryck, som i betydlig mån försvårat vår ställaing, emedan dess praktiska tillämpning hittills varit, till en mycket väsentlig del, öfverlåten åt en oss ölverlägsen främmande statsmakts eget förgodtfinnande. Icke dess mindre torde likväl denna gång vära förhoppningar ej sakna all grund, hvilket ock antagligen skall framgå af följande betraktelser: Tolkningen af en traktats-bestämmelse kan, som man vet, ofta vara en ganska vansklig sak, och det förnämligast derför, att det skrifna ordet aldrig mindre än der kan sägas alltid utgöra ett fullkomligt betecknande uttryck för den åsyftade meningen. Det skulle röja endast ringa kännedom om traktatmässiga öfverenskommelsers natur och väsen, om man trodde sig för alla händelser kunna med visshet utfinna den rätta uppfattningen deraf, endast genom att fästa sig vid-uttryckens språkliga betydelse och utan att tillika förfoga öfver någon erfarenhet om dylika internationella akters tillkomst och den gång antagna betydelsen af vissa, oita rekommande specifika begrepp. Sjelfva den konventionella terminologien har nemligen ej sällan på ett egendomligt sätt rönt inverkan af de olikartade hänsyn, som vanigen göra sig gällande vid sjelfva öfverenskommelsens afslutande, och denna uttänjbarhet i framställningen, i följd hvaraf samma ord ofta användas i högst olika mening, är uppenbart också afsigtlig, på det att bestämmelserna må kunna uttydas på ett efter inträffande omständigheter lämpadt sått. Fill denna klass hör just den så vanliga fras, som utgör hufvudbestämmelsen för vår indirekta fart på Frankrike, nemligen rtt våra fartyg der skola behandlas såsom den mest gynnade nations. Enhvar inser lättelisen det utomordentligt stora afständet melan en bokstaflig uppfattoing af denna föreskrift — hvilken i de flesta fall skulle leda ill fullkomlig befrielse från en afgift, som eljest i allmänhet åligger andra nationer — och den tolkning deraf, som hittills gjorts sällande mot oss och som i verkligheten relucerar sig till att låta frågan förblifva in tatu quo utan något positivt afgörande. Ännu på ett annat ställe i vår sjöfertstrakat förekomma samma uttryck med något ä när samma osäkerhet i betydelsen, nemigen i elfte artikeln, som handlar om konularprerogativerna. Här stadgas att våra i rankrike etablerade konsuler skola njuta amma privilegier, friheter och rättigheter wvaraf de mest gynnade nationers tjenstemän f samma slag äro eller kunna komma i beittning; men enhvar vet säkerligen att dessa orivilegier och friheter aldrig någonsin blifvit fullständigt fastställda, utan äro en ännu vafgjord fråga i den internationella rätten. en till en del ännu mera prekär ställning var vår indirekta fart på Frankrike hittills efunnit sig, då det — såsom redan är vämndt — berott af vår höga medkontranents egen vilja att inlägga i denna sats det nnehåll, han sjelf fann för godt; och vi känna alla hur denna föreskrift tillämpats. Man skulle emellertid grundligt misstaga sig, om man ansåge sig berättigad att skjuta kulden härtill på våra egna underhandlare, lå anledningen naturligtvis ej kan vara nå-. son annan än den, att Frankrike ej på något ält kunnat förmås, oaktadt alla bemödanlen från vår sida, att medgifva oss bättre ilkor. Vi skola nu öfvergå till skärskådande af len ställning, hveari denna sak sedermera :ommit, efter att den nya lagen om hanlelsmarinen under vissa förutsättningar uppäft all tonnageafgift å främmande fartyg. om enhvar lätt inser, befinna vi oss här lideles utanför tolkningens område, i det tt vi endast genom en appreciatiou af de ärmare omständigheter, hvarunder lagen ramträdt, söka härleda och uppvisa de häraf öljande sannolika konseqvenser. Vår trakts ord fortfara visserlisen att Vara nreciet