Aftonbladet – 6 september 1866, sida 2

UTiNOranGerC lacBkOl, MCN NVORKAS UPPDATdAde bemödanden göra dem förtjenta att nämnas: professor Monrad, lektor Friis, öfverläraren K. Knudsen och skalden Östgaard. I början satt det naturligtvis hårdt att göra den, vid den mjuka danska diktionen och de rutinerade danske konstnärernes öfvade spel vana, publiken förirogen med att från scenen höra ett ej alldeles utan brytning taladt norskt språk och se de osäkra försöli ken till ett någorlunda karakteristiskt uppträdande. Det gick långsamt att — såsom prologen utlofvade — kläda den folkliga andan Med dens egen Kraft, dens egen Dragt, Gjenskin af den Skjönhedsaand, der breder Over Fjeld og Vang sin Guddomspragt. Flere omständigheter trädde bindrande i vägen för den unga teaterskolans framgång: först och främst den ständiga rivaliteten mellan henne och den dunska teatern, som till sig drog de lästa bland de norska talanger, som nu framträdde; bristen på en originel dramatisk litteratur, som kunnat läggas till grund för en nationel repertoire; de arbeten, som för en tid vunno publikens bifall, t. ex. A. Muncbs, iolemrodes till danska teatern, der de ju också onekligen vid uppförandet kunde framträda med en jemnare konstnärlig pregel. För attlikväl kuena bjuda sina åskådare någonting hemmagjordt, måste den norska teatern beqväma siz till att mottaga stycken, som till en del voro otroligt magra — arbeten, hvilkas namn nu, efter ett årtiondes förlopp, redan förssunnit från jordens yta. Det blef mor och mer tydligt att, om vår egen skådespelarekonst skulle ega mnågon framtid, hufvudstadens danska teater mäste ryddes af Vejen? eller, med andra ord, bli norsk, och de nu i förderflig täflan splittrade kraiterna samlas till en helhet. Så länge ?den högre konsten? hade s tt hem allena på den danska scenen, var förhållandet i sjelfva verket det, — — — at Kongens Kjöbenhavn Har Eneret paa den Trafik i Landet; Thi som Madeiras Most, skjönt falsk og blandet, Blir zedel Vin paa Fad i Skudens Stavn, Saa kommer hid til os mangt navnlöst Navn, Som flux faar Verd ved Farten over Vandet; Her benkes den ved Kunstens Höjbordsbredder, Som hist kun gjelåte for en sjellandsk Skredder.? Slutligen bröt aviljan på allvar lös, då man om våren 1855 fick hitskickadt ett nytt, temligen medelmåttigt danskt subjekt — han hette, såvidt jag mians, Smit eller så starkt ingripa i hela vårt teaterväsende, något dylikt. Nu blef fältropet: inga flere: danskar! och en siorm växte upp, hvaril en man, som sedermera skulle komma attl nemligen Kristianiascens nuvarande direktör, hade en väsentlig del. Hr Smit försvann för den isande blåst, som hven honom till mötes från andra logeraden — studenternas och det öfriga ?unga Norges? tillhåll — och ingen ny rekryt från det danska lägret vågade intaga den lediga posten. Det var nu fred en tid bortåt. Först tre år sednare höjdes stridsropet afsamme men, som stått bakom rörelsen 1856 och som under tiden på annat håll, vid teatern i Bergen, haft tillfälle att arbeta för vår nationella scen och derigenom tillika stärkas i sin öfvertygelee att en förändring var nödvändig för att få slut på den förvirring, för hvilken hufvndstadens två teatrar voro skådeplatsen. Från första stund, då Bj. Björnson om hösten 1859 inträdde i Afienbladets redaktion, var en revolution i teaterförhållandena en af de uppgifter, han förelade sig, och denna revolution var ej fjerran, då omständigheter, som här ej är stället att beröra, föranledde honom att redan i början af följande år upphöra med sin publicistiska verksamhet oc var emellertid ånvo bragt på dagordningen, och frågan om den danska teaterns slutliga fall numera blott en tidsfråga. Som man lätt kan fatta, hade det suttit hårdt att bringa det derhän; hela den generation, som fått sin dramatiska uppfostran på den danska teatern, upptrödde till dess försvar; från båda härarne hveno bevingade ord genom luften; teaterfrågan 1859—1860 har en hel liten litteratur stt uppvisa, och den af j ringa värde. Den framkallade bland annat ett af de qvickaste poemer, vår på polemisk poesi ej fattiga tidningslitterawur kan uppvisa, och som kanske öfverträffar det bästa, dess författare i sin gyllene ungdom producerade i sin oförgätliga ?Krydser? — rolig åminnelse! Jag menar den kjöbenhavniserede Normands Hjertesuk? i anledning af några danska skådespelares af. resa. Sedan poeten Virjat med den för. tviflade frågan: Hvad bliver der tilbage, Om disse Danske fra os drage? Nogle sprukne gamle Fjelde; En stor del golde Stene, . Mellem hvilke man kan braekke sine Bene ; Dertil disse ubehagelige Fossevelde — — 0. 8. Ve fortsätter han sålunda: Hvad bliver her saa ydermer tilbage, Om disse Danske fra os drage? . En Smagens Gammelost, et Kunstens Spegekjöd; Og selv en Död kan blive blegeröd, Naar man betanker blot de mange Skoser, Som der vil vanke ifra Kjöbenhavnps Bekjendte, flotte Viddets Poser; Som Kristianensiske Ansjoser Vi vil bli syltede og saltede tilgavns. Paa Scenen vil vi faa at se monströse Gestalter, hyllede i Vadmelets Gevandter, Og nogle ud af Fjeldet hugne Swetertöse. Og vore unge Herrer? Ak jeg siger, slip kun Det sidste Haab om Dannelse og Politesse Og lad dem kun gaa, lige hen og greesse Og gnave Mos omkaps med Renen; Thi vid: det er forbi med Kjöbenhavnerscenen. Jag ber läsaren ursäkta det långa citatet, dels derför att det är så nöjsamt, dels emedan det verkligen gifver oss ett, om också starkt parodieradt, uttryck af de känslor, som rörde sig hos mänga bland vår 8. k. Sfinare publik?, då den såg huru stöden under den danska teatern började svigta och at hela byggnaden hotade att snart sammanstörta i ruiner. Dess värre drog det längre ut med den slutliga katastrofen, än önskligt var. Först 1863 sammansmältes båda hufvudstadsteatrarne, hvilka då sn Po TM ha 2 sr 11 kort efter begiiva sig utrikes. Sakenl