Aftonbladet – 3 september 1866, sida 3

deruppe. Den ymniga vätan har visserl gen mängenstädes gjort hinder för höstsådden, men den vackra väderleken torde snart ha gjort åkrarne brukbara. Vid kämnersrätten i Helsingfors förekom den 25 Aug. målet emot föreståndaren vid allmänna sjukhusets barnförlossningsanstalt, jr Sirelius, i anledning af att tvenne arnföderskor sednaste vinter vägrats inträde på inrättningen, hvilken vägran ansetts hafva framkallat i ena fallet modrens, i det andra barnets död. Från Tavastehus skrifves den 24 Aug.: I denna trakt af landet skulle afkastningen vara ganska god, om de ständiga regnen icke skulle skada den. Bönor fås alldeles icke; de endast blomma och skjuta upp, men bilda ej frukt. Säden gror i stackarna och mältar i rian ifall man icke är försigtig vid torkningen. För öirigt är nyrågen ganska duglig till utsäde, men hvad gör man väl nu dermed, då det har sina svårigheter att slippa på åkern för vattenflödets skull. — Så högt vatten som nu har man knappast sett vid det värsta värflöde före forsrensningarne. Från Tuulois. och Hauho eller rättare från landsvägen, som berör nämnde socknears gränser, skrifver en korrespondent den 20 Aug. till Hämäläinen: Efter att hafva färdats genom Lampis och Tuulois socknar och framhunnit till Hauho gräns, kunde jag ej underlåta att gripa till pennan, då jag såg åkrar och ängar invid vägen i vattnets våld; å långländta åkrar går det vågor och af oskuren säd synes ej annat än axen sticka fram ur vattnet. Ängarna äro fullkomliga sjöar; ladorna sticka fram ur dem och från skyarne strömmar vattnet ned som ur såa:;?, Höet ruttnar såväl ute som i ladorna. Menniskorna se nedslagna ut. Det är ej att undra på, då all den goda växten synes gå förlorad.