Aftonbladet – 30 augusti 1866, sida 3

UTRIKES, FRANKRIKE. Korrespondenserna från Paris til Inde pendance och Köln. Ztg sysselsätta sig mycket med franska pressens agitation mo! Preussen; men begge tidningarne söka naturligtvis reducera betydelsen häraf till det minsta möjliga, och de förtälja bland annat, att de officivsa bladen i Paris fått cn vink om att lägga band på sin ifver. Dettorde emellertid knappast förhålla sig på det sättet. De franska bladen föra väl icke ett språk liksom om kriget stode för dörren, men de bearbeta konseqvent opinionen mot Preussen och göra detta företrädesvis på det sättet, att de ur utländska tidningar upptaga allt sm vittnar om att Preussen är hatadt i de eröfrade staterna samt att Bismarck spelar falskt spel med Frankrike. Härifrån gör icke ens Morniteur ett undantag. 1 ett af sina sednaste nummer meddelar nämnde tidning följande stycke ur Wiener Fremdenblatt: Preussen har förhalat fredens efslutande med Österrike, emedan det ville ha fria händer i sina underhandlingar med de tyska staterna. Dess sträfvanden äro isynnerhet riktade på Baiern, som det oåterkalleligenv vill inveckla i sin politiks nät, för att alldeles bet: ga det lusten att för framtiden uppträda oafhängigt. Det är icke omöjligt, att hr v. Bismarck i sista ögonblicket gör fredens afslutande med Österrike beroende på en öfverenskomiwclsc, genom hvilken denna makt förpligtar sig till en offoch defensivallians med Preussen.? — Under alla omständigheter har det nu visat sig, att den tvedrägt, som uppstod mellan Frankrike och Preussen rörande reolerandet af Rhengränsen, icke försvunnit derigenom att Berlinerkabinett:t svarat afslående. A andra sidan har derna fråga, enligt hvad Journal des Debats meddelar, på intet sätt fallit plötsligt ned från eskyarne, utan länge varit föremål för underhandlingar mellan de båda makterna. Fråsan bringades å bane redan i början af 1864, då Österrike och Preussen stodo i beorepp att bekriga Danmark, dykte åter upp efter Slesvigs och Holsteins eröfrande, och umderhandlingarne fortsattes, trots freden i Wien och öfverenskommelsen i Gastein. Det är först på sednaste tiden som Preussen lragit sig tillbaka, i det Bismarck tog till örevändning, att han icke varit tillräckligt oekant med konung Wilbelms åsigter. Då yttrandena från ömse håll kommit så långt vå väg, att saken skulle underställas konunsen, förklarade denne för sin närmaste omvifning: Ni ser denna gröna etrimla; det inns folk som gerna skulle vilja samtycka ut göra den linien till gräns mellan Tyskand och Frankrike, men jag skall aldrig vifva mitt samtycke dertill. Afven om de törsta intressen stode på spel, skulle jag eke offra en fortsbredd tysk jord.? Bisnarck fortfor icke desto mindre att hålla inderhandlipgarne i gång med Frankrike, tan att dock något bestämdt afial blef räffadt. Efter kriget med Österrike drog 3ismarck fram ett nytt moment, utom komungens vilja, nemligen den allmänna mevingen ; men icke heller denna undskyllan ns s för allvarsamt menad. Den offert: iga meningen?, säger Debats. ?har uttalat ig med sådan kraft, att hr Bismarck sjelf niste frukta för att stöta den för hufvudet. Jenna skulle säledes vara den sköld, bakom wvilken han kryper, antingen han är ärlig ler icke, och ban har hittills begegnat den ör att afvisa Frankrikes förslager, hvilka ramställdes med en hofsamhet, som förtjeade allt erkännande? Efter att ha gifvit lenna framställning af hr Bismarcks tvetyliga hållnivg gentemot Frankrike, tillägger ladet ti!l sluts, att sjelfva föremålet för mderhandlingerne icke i och för sig eger tor betydelse, emedan Frankrikes inflytande