Aftonbladet – 25 augusti 1866, sida 3

-I hvilka man nu ör i full fart och hvartill , Ihör teatergolfvets söndersågning och sceejnens inredning till skeppsrum. Det blir -kongl. teaterkassan en dyr upptäckt, som n I Vasco de Gama gjorde den gången han gaf ) Jämne till ifrågavarande pjes; ty den nya 2 J operan skall, huru präktigt den än må upp-Isättas, dock alltid blekna vid jemförelse med Bockfoten, detta granns, glittrande, -glänsande feeri, denna krona för maskineria loch dekorationspjeser, den första och den ; Isista i sin genre, detta non plus ultra och 1 I sine qua non till skådespel, med sina oupp hörliga öfverraskningar och förvandlingar, 1 Isina två unga vackra älskande, sin dumma , loch löjliga rival, sin narraktige gamla förI myndare, sin enfaldiga dräng, sin näsvisa r kammarsnärta, sina skyddsgudinnor och rlgendarmer, sina små och stora djeflar, sina I nymfer och najader; sina duennor och gri-Isetter, sina musketörer och blömsterflickor, sin basfiol med ett halft tjog musikanter -futi, sin inventiösa chiffonier med en lönlåda till förvarande af gynnade tillbedjare, Tsitt fängelse med rTörliga torn, sin orrspelslall, sin magiska stake, sin lefvande fon-Itän, sina azuroch diamäntpalatser, ett I månskensljuft skimmer af magnesium kaIstadt öfver de förtrollande tablåerna. I Roar det er att studera folklifvet, så har ni på Djurgården om söndagseftermiddaIgarne, de stunder det håller uppe, det bästa tillfälle dertill. Hufvudstadens stora beIfolkning, eljest småfolket kallad, som icke lär i tillfälle att tillbringa den vackra årsItiden på sommarnöjen eller vid brunnar Joeh bad, utan får vara glad att kunna egna landets behag sis Hyllning på söndagarne, genom utfärder, än i den ena, än i den anI dra riktningen, ju längre bort desto bättre, har i sommar af de ofvanantydda väderleksskälen bindrats att företaga nägra längre turer. Så låogt som tillBjurgården vågar man sig dock alltid, äfven om: hims len ser litet hotande ut; Det har gjort att Djurgården, eljest så tyst och ödslig den här tiden på året, de sista söndagarne framställt den för oss ovanliga taflan af ett verkligt -folklif. Slätten är alldeles öfversållad med menniskor, tätt grappernda kring de folknöjen bär erbjudas. Der uppspelar ett skrälligt positiv Arditis vals, ett annat, med ackompagnement af flöjt, vefvar en polka-mazurka; vid ett tredje sjunger en trasig rm oe prins Paris romans i Den sköna Helena. Två små harpspelerskor sjunga Löjtnant Betzholtss visa; ett musikaliskt äkta par utför en duett för fiol och giterr, hustrun har dessutom på halsen ett barn; hängande i ett knyte. Ett fjerde positiv består musiken till en jonglörs prestationer, ett femte drar folk till en vattenförsäljares anspråkslösa bord. Vid några andra bord serveras bär och bakelser, pepparkakor och -böjerskt öl. Men öfver positiverna, mångelskeborden och de tusentals menniskohufvudena höjer. sig, likt Minervatemplet på Cap Sunium öfver klipporna i den grekiska arkipelagen, Kasperle-teatern, den medelpunkt, hvarifrån Djur gårdsslättens glädje förnämligast utgår: Kasperle är utom all-fråga bäst! Han tycks ha fått fast fot här, trifs synbarligen rätt bra, och har utom iafseende på uttalet, blifvit fullkomligt nationaliserad. Hans styrka i dialogen ligger egentligen i de svordomar med hvilka. densamma är späckad, och intrigen, i hvilken han är medspelare, finner oföränderligen sin upplösning i ett kok stryk. Hans förhållande till sin hustru är mycket ojemnt, ena stunden taga de såta makarne sig en dans med hvarandra, i nästa ögonblick slåss de; jag gissar att bränvivet, ehuru osynligt, härvid spelar sin roll. Kasperles värsta anfäktelse är, då hustrin, såsom litet emellan händer, kommer och begär pengar till bushållet, då blir han led vid både henne och. lifvet; Döden infinner sig nu för att bringa den didande förlossning, men denne vaknar härvid till ny lefnadsoch stridslust, han ber befriaren dra för fanders och ger hobom med sitt träsvärd så tappert på skallen, att den bleke interlokutören är glad att i största hast få krypa ner i sitt hål igen. Döden har således ingen makt med Kasperle, f—n tar honom dock till slut; men fem minuter derefter är han åter på benen, sjungande och svärjande som förut, stridande med hustrun om hushbällspenningarne och med Dö: den om lifhanken, alltid lika färdig att gifva och att emottaga hugg. Hederlige Kasperle! Du är redsn ganska populär, men du: skulle kunna bli det bra mycket mer om det funnes. det allraminsta tecken till tendens i de pjeser du spelar. Du skulle kunna gissla sederna genom åtlöjet och bestraffa sambällsmissbruken ge: nom satiren. Dock du försmår denna flyktiga ära, och för din egen skull gör du väl deri: du skulle kunna blisstor och EE du föredrar att vara liten och välbehållen; lojal, som du är, står du säker på din plats, ingen tänker på att göra dig densamma stridig, och om, såsom det häromdagen hände, da af någon afundsman blir ofredad, kommer polisen dig till bjelp och tilldömer dig en skadeersättning så rundlig, att du för densåmma icke blott kan låta måla om ditt skåp, utan äfven komplettera din garderob med en hel omgång nya kläder. Om vi streta: uppför backarne i Tivoli, lemnande å sido konsertsalong, kägelbanor ochskjutbanor, möter oss-der; på öfverste platåen och vid Böter yttersta gräns åt Djurgårdsbergen till, en annan uppenbarelse af folklifvet, men ett folklif, ännu mera ursprungligt och af nutidens konventionella anda oberördt än det vi skådade nere på slätten; en väluppfostrad ankee, som plötsligt funne sig förflyttad bland en stam indianer i en af de aflägsna trakter, dit civilisationen förträngt dessa den nya verldens urinvånare, skulle icke bli mera förvånad än jag blef det, vid första anblicken i det naturlif, som uppenbarade sig för mig inom inhägnaden mellan Djurgårdsbergen och Djurgårdsslätten, således midt i den europeiska civilisationens sköte. Föreställ er, man åker der ännu i karusell, såsom våra fäder i hedentima fjorde, och tio steg från karusellen är en fornlemning till dansbana, på hvilken dalkullor, jungfrur och små mamseller svänga tappert om med herrar i mössa, och, i brist på kavaljerer, med hvarandra, Det förstås, att då dansorkestern: spelar upp en vals blåser orkestern i karusellen en galopp, och af hvilket dubbelspel ett charivari uppstår, som för mina af den föregående musiken redan härdade öron låter ganska muntert, men som på ömtåligare hörselorganer utan tvifvel skulle göra samma sönderslitande verkan som en konsert af nordamerikanska vildar, Jag bör tillägga att mina Tivoli-indianer äro af en lika fridsam som glädtig . sinnesart: genom sin inhägnad skilda från lifvet nere på slätten, är det liksom de dermed bade fått ett stort svalg befästadt mellan sig och hela den öfriga verlden med dess ledsnader och småsktiga lidelser. De icke åkande röja ej någon afund mot dem som åka och waggonerna i karuselltåget höra AN VITT MAR br Apt Oh FE OPR ER I RE. PRONSNE POST