Aftonbladet – 25 augusti 1866, sida 3

Men huru vet du det? Min älskling, min Cyntia, får jag lyckönska dig? Nej, icke ännu åtminstone. Jag skall väl säga huru det är. Jag har i dog fått bref från honom och han kommer med ?the Umpire4 i förmiddag.4 Men har han friat? Han måtte väl i alla fall ämna göra det? Cyntia lekte med sin tesked och såg upp, som väckt ur en dröm vid de sista orden af modrens fråga. PFriat? Ja, jag tror att han gjort det. Och du svarar ja? Du vt ej huru lycklig du då skulle göra mig!4 Jag skall sannerligen ej svara ja för att lyckliggöra någon annan än mig sjelf, och resan till Ryssland har för mig något särdeles lockande.? Detta sade hon blott för att plåga modren, det måste erkännas, ty hennes beslut var längesedan fattadt. Men mrs Gibson fästade sig föga vid dessa ord, ihvilka hon till och med trodde ligga mindre sanning än det verkligen gjorde. Tanken på vistelsen i ett främmande land, biand alldeles obekanta personer, var i sanning icke utan lockelse för Cyntia. 4Du ser alltid söt ut, mitt hjerta, men tror du ej att du borde taga på dig den nya ljusgredelina sidenklädnivgen?7 Nej; jag skall icke förändra så mycket som ett band på den drägt jag nu bär. Du söta, envisa barn! du vet att du alltid är vacker, huru du än är klädd?, sade mrs Gibson, kysste sin dotter och lemnade rummet för att ordna den frukostmiddag, som genast skulle låta mar Henderson förstå hvilka fina vanor som herrskade inom Cyntias familj. Cyntia sjell gick upp isitt eget rum, stängde sin dörr, och satte sig att tänka på framtiden.