Aftonbladet – 25 augusti 1866, sida 2

STOCEHOLM den 25 Aug. Jon sednaste franska sjöfartslagstiftningen i doss förhåliarde till de Förenade Rikera. i : I. Vi skola nu öfvergå till en närmare granskling af lagens 6:te artikel. Genom denna, kom utgör ett komplement till 4:de artikeln ch alltså hufvudsakligen bloti rör den initrekta ferten, har en diskretionär makt lemnats regeringen att använda repressulier för Jen händelsen, att den franska flaggan i lrämmande land skulle vara betungad med tifter, från hvilka det landets egna fartyg iro befriade. Med tonnage-afgifiens upphäfvande har det uppenbarligen icke varit regeringens afsigt att gynna någon särskild nalions flagga; den har närmast den franeka handelns egna intressen till ögonmärke, då den inbjuder andra sjöfarande nationer att efter det gifna exemplet antaga samma system af en fri konkurrens, så väsentligt för utvecklingen af de internationella förbindelserna; men deuna regering har naturligtvis velat förvehålln sig rättighet till fri handling (Axu 6) i afseende å dö nationer, som det uaktadt kunde fortfara att följa ett inskränkande system. Artikeln tyckes icke i allmänhet skola få någon praktisk betydelse för vär del; ty då Frankrike genom sjöfartstraktatens 1:sta artikel säväl i den direkta som den indirekta farten har erhållit den största möjliga fördel vi ge oss i stånd att erbjuda, nemligen att icke i våra hamnar betuvgas med andra eller bögre afgifter än landets egna fartyg, kan det naturligtvis icke lätt bli fråga om repressalier. Vi skola emellertid finna, att franska regeringen äfven bär söker göra en tolkning gållande, som väl kan förtjena ett närmare bemötande från vår sida. Under debatterna i anledning af ifrågavarande 6:te artikel förnyades i kemmaren alldeles detsamma eom vid behandlipgen af den föregåede 4:de artikeln, newmligen att flere af kårens medlemmar i starka ordalag iramhöllv nödvändigheten af förslagets återförvisande till utskottet till förnyad granskning, enär artikelns redaktion, långt ifrån ett undanrödja den osäkerhet, som befanns vidlåda tolkningen af nämnda 4:de artikel, fasthellre måste anses i väsentlig grad bidraga att föröka sjelfva oklarheten och derigenom ännu mera väcka tvifvelsmål och processer, hvilka i tid borde förekommas. Diskussionen betinnes för öfrigt äfven vid det tillfälle ha haft fraktfarterna mellan England och Frankrike i sigte, i det man af artikeln tog sig anledning att hufvudsakligen afhandla fr gen, huruvida andra än engelska och fr.nska nationernas fartyg kunna anses förpligtede att, så snart lagen trädti kraft, vid har nämnda (för de utländska fartygen följaktligen indirekta) fart erlägga samma tonnageafgift, eom ömsesidigt blifvit mellan England och Frankrike för den direkta farten fastställd genom oftabemälda sjöfartetraktat af år 1826. Regeringens kommissarier hade nemligen i ett föregående plenum afgifvit bestämd förklaring, att tonnage-afgifien i kraft af lagförslagets 4:de artikel skulle hä danefter upphöra för den indirekta farten, så framt icke gällande traktater vore till hinder härför, hvarför man måste ha skäl att sotaga, att utländska fartyg under denna förutsättning äfven vore fritegna från eädan afgift vid här ifrågavarande speciella fart, en omständighet, som uppenbarligen skulle medföra, att man hädanefter hufvudsakligen förhyrde utländska fartyg till fraktfart mellan Englaod och Frankrike till största förföng för Frankrikes egen marin. Huru litet man också vid förslagets genomgående i det af kammaren för detta ändamöl tillsatta utskottet hade haft den här framställda kombinationen för ögonen, visade sig nogsemt deraf, att det närmast var en förfrågan hos regeringen af en af detta utskotts mest ansedda medlemmar, som hade gifvit anledning till den först i kammaren härom förefallna debatten. H. exc. statsministern fann sig 1 anledning häraf befogad att meddela, dels att det fanns säker utsigt för handen, att sjöfartstraktaten med England inom mycket kort tid skulle upphöra och dermed sjelfva frögan, dels ock att regeringen emellertid ämnade draga försorg om, att det dekret, som var afsedt att närmare reglera de förhållanden, som blefvo en följd af den nya lagens antagande, skulle ställa den utländska flaggan i detta afseende under fullkomligt lika vilkor som den engelska och franska. (Autant qwil ma semble, messieurs, la critique quwil dirige contre article 6 suppose deux hypotheses: dabord, dans le cas ou un droit isterait sur les navires anglais et frangais en execution du trait de 1826, Papplication de ce trait serait-elle faite å un tiers pavillon, å un navire tiers faisant VFintercourse entre VAngleterre et la France? Si cest lå son observation, je whesite pas å lui råpondre que, dans le decret qui devra regulariser la situation par suite du vote de la loi nouvelle qui est soumise au Corps lgislatif, le pavillon tiers sera assujetti aux memes conditions que le navire frangais ou anglais. Jusqu-lå le droit imposå au pavillon tiers par le trait de 1826 recevra son application. Mais, comme le Gouvernement est convaincu que le trait de 1826 disparuitra pour faire place å la libert, il ne se prtoccuve pas de ces ventualites.?) Häraf tyckes det visa sig vara h. exc:s mening, att man för detta fall skall gifva legens 6:te artikel en tillämpning, som skulle beirygga den franska flaggan för allt främmande intrång i den för densamma så vigtiga farten på Evgland. Emellertid kan välmed skäl något tvifvel framkastas, huruvida la gen också verkligen erbjuder erforderlig borgen för en säcan befogenhet, åtminstone hvad de förenade rikena angår. Kan denna nemligen icke sökas i den föregående 4:de artikeln, kan den med ännu större svårighet uiletas ur den åberopade 6:te artikeln. Dennas tillämpning beror nemligen väsenthgt af den faktiska omständigheten, att den franska flaggan i främmande Jand är betungad med andra eller högre afgifter än detta lands egen flagga; men, såsom vi redan ha octt arna franca fanta I datta at