Aftonbladet – 23 augusti 1866, sida 2

STOCKHOLM den 23 Aug. Industriutställningen. IX. Maskinerna. (Slut.) Iaom utställningspalatsets egentliga praktvåniog, midttranseptet, får man äfven se maskiner i rörelse, men alla tillhörande ett enda slag, nemligen ur. De försvara sin plats här, genom sitt eleganta yttre, eller sina dels förgyllda dels polerade eller annars skimrande verk, men hvilka i allmänhet äro för den besökande allmänbeten osynliga. Moan får alltså här, i de flesta fall, rätta sig uteslutande efter juryns domslut, och af denna anledning anföra vi dessa. Silfvermedaljen har utdelats för r:r 760: tornur, skeppskronometrar och fickur, af hr. G. W. Linderoth i Stockholm, samt n:r 77: sjökronometrar och halfkronometrar af hr C. Rauch i Köpenhamn; bronsmedaljer för n:r 758: pendelur af br F. Höglund i Stockholm, n:r 766: fickur af hr L. Sandgren i Stockholm, n:r 227: astronomiskt pendelur af hr M. Noodt i Trondhjem och n:r 78: sjökrorometer jemte verk till astronomiskt pendelur ef hr. C. G. Wildschjötz i Köpenhamn; hedersdiplom för p:r 771: bordstud: sare af hr H. Wahlqvist i Stockholm samt n:r 74 och 75: fickkronometrar, af hrr F. Jörgensen och H. Jörgensen i Köpenhamn. Bland ur, hvilkas inre är synligt, förek.mmer ett, som har någonting nytt och i urmakeriets konst högst vigtigt att förevisa. Detta nya är affallet? (pendelutlösningen) i det af hr Linderoth under n:r 760 utställda tornuret till Linköpings domkyrka. Hvar och en inser lätt att pendeln i ett pendelur eiler oron i en krovometer eller ett fickur är den egentlige lidmätaren, bvars röre.ser urverket underhåller till följd af lodets eller driffjederns verkan, och hvars tidmätning det förkunnar genom visare eller klockslag. Går pendeln eller oron riktigt, så gär uret likaså, och tvärtom. Ett ibland urmakeriets förnämsta problemer har derför varit pendelns eller orons afsöndriog ifrån urverket på ett sådant sätt, att de tidmätande svängningarnes längd blir fullkomligt oberoende af de små ojemnheter i sjelfva urverkets gång, som kunna uppkomma genom omärkliga olikheter hos kuggar, föränderlig seghet hos oljan, ojemn friktion hos axeltappar, m. m.; men fullkomligt har ingen hittills lyckats att lösa detta problem, huru mycket man än har ordat och ekiifvit om uppfinningar af 8. k. ?fria affal. Hr Linderoth har likväl nu löst problemet, såväl för kronometrar som för pendlar; ch det nyssnämnda tornuret erbjuder ett tillfälle att få se ett af hr Linderoth3 fria affall i verksamhet. Betraktar man pendelns rörelser i detta ur, så märker man honom svänga ut åt ena hållet utan att dervid vidröras af någonting annat än luften hvarigenom han svänger, och upphängnivgsfjedern. När han slutat denna svängning, svänger han åt det motsatta hållet lika fritt; men ett ögonblick innan han eglutat denna återsvängning, skjuter han, medelst en liten på pendelstången sittande hake, upp en liten fjeder och lösgör, vid sin svängning tillbaka åt det förra hållet, en liten hämning; alltsammans under det att sjelfva urverket befinner sig i fullkomlig hvila, och är hindradt från all rörelse genom en särskild hämning. Men så spart pendeln lösgjort den förstnämnda hämningen, får ett särskildt, emellan pendeln och urverket befintligt, mellanmaskineri, tillfälle att komma i rörelse, och denna rörelses första verkan är att ge den redan ifrån detta maskineri fritt undansvängande pendeln en liten stöt, hvarigenom hans genom luftmotståndet mattade svängkraft förnyas. Mellanmaskineriets nästa verkan är att utlösa den särskilda hämning, som hållit urverket i hvila; detta kommer alltså nu i gång, men gillrar dervid upp mellanmaskineriet, till en ny kraftyttring vid nästa pendelsvängnirg, hvarefter det bringas på nytt i hvila af mellanmaskineriet, tills pendeln hunvit svänga fritt ut åt ena håliet och fritt tillbaka åt det motsatta, samt utlöst gillret för mellanmaskineriets rörelse. Den Tilla friktion han widkännes vid sitt ssmmanträffande med fjedern, liksom det motstånd han vidkännes vid sin verkan att utlösa giliret, äro alltid desamma; de bero ensamt på mellanmaskineriets delar; och likaså härrör den stöt hon får, till svängningarnes fortsättning, på samma kraft hos mellanmaskineriet, men icke på urverket, hvars hela, genom lodet eller driffjedern förorsakade verksamhet, inskränker sig till mellanmaskineriets uppgillrande. — När mellanFRONTEN BEN DEE EN