Aftonbladet – 22 augusti 1866, sida 2

STOCKHOLM den 22 Aug. Norsk Folkeblad?, som redigeras af Björnstjerne-Björnson, innehåller följande artikel om vapenstilleståndet, skrifven af prof. L. Kr. Daa, som sköter tidningens utrikesafdelning: Det krig, som med nutidens brådskande hast splittrade de mäktigaste härar, intog stora länder och sönderslet de käraste illu sioner, är tillsvidare slut. I stållet för att kampen skulle, såsom många fruktade, antaga stora dimensioner och på samma gång bli af så oberäknelig långvarighet, att trettioåriga krigets minnen framkallades, har nu striden blifvit utagerad under en månads fälttåg, som antagligen ej kommer att ånyo upptagas. Ty när den första fem dagars vapenhvilan förlänges till en månads vapenstillestånd, blir derigenom ej blott tid till ait ordna fredsvilkoren, utan det är äfven troligt att de redan äro antagna. Det kunde eljest icke vara anledning till att företaga något i strategiskt hänseende så dåraktigt, som att inställa fiendtligheterna strax efter stora segrar, innan ännu deras nödvändiga följder inträdt. Härtill kommer, att det måste för den preussiske segerherren vara mycket angeläget att få rättighet att ordna Tysklands blifvande ställning utan inblandning från ut landets sida. Upprättandet af Tysklands enhet skall vara en inre fråga. Under nuvarande omständigheter vill detta säga ugefär detsamma som att Preussen förvärfvar sig rätt att göra hvad det vill med de värnlösa emåturstarne, seden det öfvervunna Österrike måst afsäga sig sitt gamla herradöme eller det så kallade försvaret af deras rättigheter. Emellertid är möjligheten af att förebygga en europeisk kongress sä kerligen beroende på att freden slutes hastigt och att dess vilkor bli i någon mån hofsamma. Senfärdiga underhandlingar kunde göra, att de hastigt skördade lagrarne vissnade. Åtminstone skulle den öfvervunne få tillfälle att rusta sig till ny kamp med bättre vapen, dyrköpt eriarenhet och förtviflans mod. Öfverdrifoa fordrivpgar måste framkalla en inblandning. den Frankrike under skepnaden af en fredskongress så länge har förordat. I detta afseende är det af synnerlig vigt, att freden också kommer att omfatta länder, som icke äro tyska. Man har tänkt på att inkorporera sådana landsträckor under den nya tyska eller preussiska statsorgsanisationen. Man fordrar också omvändt, att en af det hittilla beständande tyska förbundets gränsprovinser skall skiljas från hvarje förbindelse med Tyskland eller befrias från tyskt öfvervälde. De landsdelar, som sålunda kunna bilda bron, på hvilken utländskt inflytande kan spatsera in i Tysklands inre förbållanden, äro italienska (välska) Tyrolen och Slesvig. Den vigtigaste frågan är derföre här, om Preussen och Österrike förmå att så tämja och dämpa sina passioner för dessa de minst betydliga landsträckorna, att de icke från inbyggarnes sida framkalla alltför högljudda rop om beskydd. Om Preussens eröfrings. lust och Österrikes hämnd skulle ohejdade råda i Slesvig och Tyrolen, så skulle dera; uppstå en anledning till inblandning, hvilken af hvarje opartisk betraktare skulle erkännas vara fullt rättmätig. Just derför är det förhoppning om, att den svagare vid detta tillfälle skall få ätnjuta någon rätt visa, om också ej så fullständig som honom tillkommer. Det förhållandet, att Slesvig består af et äkta danskt land och af ett äkta tyskt land, liksom att en mängd tyrolare är rent tyskt folk, en annan mängd åter rent italienskt. bar länge varit fördunkladt af den traktat: messiga politikens odelbara hertigdöme Slesvig? och gefirstete Grafschaft Ty: Irol. Men blodig tuktan har omsider gifvi Europa en bättre geografisk kunskap om dessa landskap; som förvisso äro obetydliga i jemförelse med de stora olyckor, som misskännandet af deras förhållanden och rät tigheter föranledt. Omsider har dock den rätta kunskaper om dessa små, men dock vigtiga förhållan den blifvit förvärivad af hvarje förnuftig menniska, icke blott i Tyskland, utan i hele Europa. Kan man då icke hoppas, att der kommer att göras till utgångspunkt för fre den? Om icke en py gränsskilnad upp ställes, som erkännes för mera förnuftig och rättvis än den gamla, skall btvifvelaktigi böjelsen stå qvar att begagna första fram tida tillfälle att åter skölja bort gräns stolparne med strömmar af blod. Italien har nu erhållit löfte om Venetien: österrikarne få ej besitta den ryktbara fäst ningsfyrkanten eller Venedigs hotande fäste Det är bäst att inte säga någo: