Aftonbladet – 18 augusti 1866, sida 3

ofta att han ej skulle tillåta Aime att lemna Hamley förrän hon var alldeles frisk då ingen annan än han sjelf hade den aflägsnaste tanke på att skilja henne från sitt barn. Molly frågade sin far ett par gånger om man ej borde föreställa squiren huru hårdt det skulle värs att skicka bort modren, då det ej troligt att hon frivilligt skulle sami att qvarlemna barnet, men mr Gibson: svarede blott: å fntar dermed ännu så länge. Det är tids nog, när vi få se att tid och ometändigheter ingenting kunna uträtta.? T ved godt att Molly var en sådan gunstde gamla tjenarne på Hamley, ty softe.rätta och förändra och göra , n hade: emellertid sin fars Mmyndi stödja sig vid, och tjenstfolket visste vi t så snart det gällde hennes egen beqvärnighet eller uppassning, hade hon inga fördringar alls. Om squiren vetat huru mycket hon i detta föll försakade för egen räkning, skulle han visst blifvit ursivnig deröfver, Men Molly tänkte knappt derpå, i sin ifver att PoRgdat öfvervaka utförandet af sin fars befal Iningar. Han var kanske föga uppmärksam på henne, skonade henne för litet, men hon klagadealdrig och var beständigt lika hjelpsam och tjenstaktig. Men en dag, då mis Osborne Hamnlej var ?på bättringsvägen?, som sjuksköterskorna kalla det, då hon låg på soffan, svag och hjelplös som ett nyfödt barn, men med fult sansning, feberfri och utom fara, då vårblommor slogo ut och värfoglar började sjunga, frågade mrs Gibson lötsligt sin dotter huru hon befann sig. Molly svarade att hon kände en hesynneriig trötthet, hade stark hufvudvärk och en viss svårighet att tänka redigt, som hor ej kunde öfrervinna utan smärta. (Forts. )