Aftonbladet – 18 augusti 1866, sida 2

Jag vet att han är sjuk, men jag är hans hustru.? Robinson hade förstått att en hemlighet, länge anad af tjen-tfolket, nu ändtligen kommit i dagen och att hans herre fått veta den, Han hade alltid trott att ett fruntimmer var med i spelet, men pär hon nu stod der framför honom, frågande efter sin döse make, som om han ännu varit vid lif, då fö svann all den själsnärvaro Robinson möj gen kunnat ega. Han kunde ej säga henne verkliga förhållandet — han kunde blott lemna dörren öppen och säga: ?Vänta litet — jag kommer straxt, hvarpå han begaf sig till förmaket, der han visste att Molly var, skyndade fram till henne oc hviskade ett par ord som gjorde henne blek som ett lärft. Hvad är det? hvad är det?? sade squiren, darrande af oro. Förtig ingenting för mig. Jag kan bära det.? Han hade stigit upp och närmat sig Molly, men såg ut som om han varit nära att falla i vanmakt. Ovissheten var här farligare än något annat; Molly insåg det och sade hastigt: ?Mrs Osborne Hamley är här. Jag skref till henne och sade att hennes man var mycket illa sjuk, och nu har hon kommit hit.? Det ser ut som om hon visste hvad som händt?, sade Robinson. . Jag kan ej se henne — jag kan ej se henne?, sade squiren och drog sig undan i en vrå. Vill ni ej gå och taga emot henne, Molly? Säg — ni går ju? Molly stod obeslutsam. Hon också bäfvade för detta möte. Robinson passade på att säga: Hon ser mycket klen ut och har burit sitt barn, jog vet icke huru långt — jag frågade henne ej.?