Aftonbladet – 18 augusti 1866, sida 2

en ganska verksam agitation bedrifves just af de i December 1865 slagna reformfienderna, som sträfva att bereda åt sig ettbetydande, om möjligt ett afgörande, inflytande äfven inom den nya representationen. Vi kallade denna verksamhet en zgitation. men den torde, såsom bedrifven i all sti het, snarare förtjena namnet af ett intrigspel, för hvilket valmännen böra noga vara på sin vakt. Vi hafva redan förut haft anledning erinra om vigten deraf, att de män, som skola under den nya sakernas ordning handhafva landets angelägenheter och bevaka folkets intressen, också äro genomträngda af kärlek till den nya ordningen och allvarligt önska att den skall i tillämpningen så vidt möjligt är uppfylla de förhoppningar, nationen fästade vid densamma. Det är derföre angeläget att valmännen vid de nu pågående valen noga ihågkomma, att det är på dem och deras vota detta i sjelfva verket beror, och att den valrätt, som den nya lagen tillerkänner dem, icke blott är en dem tilldelad rättighet, utan äfven en dem pålagd pligt, som de böra med uppmärksamhet och efter s rgfälligt öfvervägande utöfva, så att de till flkrepresentanter utse män, om hvilka man har grundade anledningar att antaga, att de alivarligen vilja verka i den nya författningens anda och bidraga till den samhällsutveckling, för hvars befordrande representationsreformen endast utgjorde medlet. Röster hafva de sednare dagarne från fiera häll höjt sig, hvilka fästat valmännens uppmärksamhet på reformfiendernas ifriga bemödanden att vinna inträde i representationen och den fara för en kanske vådlig reaktion, som skulle blifva en följd deraf, om dessa bemödanden allmännare lyckades vinna framgång. Göteborgs Handelstidning har, bland andra, i detta afseende uttalat några varningsord, ur hvilka vi anse oss böra återgifva följande: En hutvudfråga, som härvid möter, är den: huruvida äfven personer, som varit motståndare till den nya representationen, böra inväljas i densamma, vare sig för den första eller andra kammaren? Det vore utan tvifvel önskligt, att nationen här kunde handla rätt storsinnadt och låta det förflutna vara glömdt, och det är helt visst att den allmänna stämningen lutat mycket öfver åt denna sida. Man har gerna velat visa den besegrade sidavs utmärktare män den aktning, som ett val innebär, och sitt förtroende till deras rättrådighet. dela denna uppfattning och skulle vilja såsom ett kort program för de förestående valen uttala: nationen må dertill utse sina bäste män?, oberoende af allt partisinne, af börd, yrke eller yttre samhällsställning i öfrigt. En första riksförsamling, sammansatt sålunda af allt hvad svenska folket eger bäst och högst i ädelhet och bildning, skulle ingifva en högre aktning och en starkare trygghet åt det nya statsskicket, ön om denna församling blefve bildad exclusivt från den sida vi sjelfva tillhöra. Det har varit och är i viss mån ännu vår åsigt i ämnet. Dock hafva farhågor dervid uppstått, som vi ej böra fördölja hvarken för oss sjelfva eller andra. Först och främst erfar man, att flere af de argaste bekämparne utaf den nya ordninen söka tränga sig in i riksförsamlingen. Det är ock en stor skilnad mellan sådana motståndare, som lade sitt nej i voteringsurnan, och sådane, som med fanatism och intrig kämpade mot reformen, icke skyggande tillbaka ens för att störta den rådkammare, hvars popularitet de sjelfve erkände. Sådane män, som icke tvekat att, med vett och vilja, kasta landet i de stora olyckor, som blifvit följden af en framgång åt deras arga afsigter — sådana män föra icke väljas till denna rikedag, hvarken för den ena eller andra kammaren. Det ligger ingen oförsonlighet i denna äsigt! det är blott vanligt sundt politiskt förstånd. En kommende riksdag — å la bonheur; men ej den första. Vidare erfar man, att anspråken från den reformfiendtliga sidans hufvudmän höjt sig til den grad, att de numera tänka vinna majoritet i den nya församlingen. Under det man å andra sidan beskedligt talat om att upptaga en och annan utmärktare ledamot af den högadliga och presterliga falangen, så har denna förberedt saken så väl, att man plötsligt ser framstående personligheter af det förra bondeståndet öfverflyglade af män, I hvilkas förtjenster äro nationen fullkomligt obekanta. Icke nog med att man sålunda sökt beherrska valkollegierna till första kammaren, eller landstingen, hvarigenom denna kammare, som dock har veto i alla lagstiftningsfrågor, erhölle en reaktionär färg: man arbetar nu med ifver på att få in samma andas barn äfven i andra kammaren, för att der om icke vinna majoritet — så långt sträcka sig väl ej anspråken — dock erhålla så många röster att de kunna, sammanlagda med majoriteten i öfra kammaren, bestämma öfver budgeten. Betänker man tillika att till denna sidas män höra nägra ytterst hänsynslösa herrar, hvilka icke sky några konster för att vinna anhängare bland de mera oerfarne — så inses lätt att nationen bör vara väl på sin vakt. Vi erkänna öppet, att vi hittills underskattat denna fara, förvissade som vi varit, att när valrätten nu ligger i en rättänkande och förståndig nations hand, så skulle vår riksförsamling blifva en heder för detta land. Men vi hafva då lemnat intrigerna ur räk ningen äfvensom ock den undfallenhet, som vid sina tillfällen blifver svaghet, hvilken leder mänzen bra man ur den rätta banan. Så erhålla vissa yttre företräden ett obehörigt inflytande. Så låter man, genom fagra ord förleda sig att gifva sin röst emot hvad man i grunden sjelf önskar och gillar. Mest betänkligt är att en sådan osjelfständighet torde komma att i icke ringa grad räda i till och med de valkollegier, som borde vara mest fria derifrån, nemligen landstingen. En fara af denuwa art, som man känner, är dock till hälften öfvervunnen. Uppmärksamheten en gång derå fästad och valmännen skola taga sig till vara för alla ulfvar i fårakläder, vare sig de heta landshöfdingar eller biskopar, utan att någon sådan motagitation deremot behöfver organiseras, som blifvit förordad från en viss sida af pressen. Als EE