Aftonbladet – 18 augusti 1866, sida 2

barnet i sina armar. Hennez pulsar slogc nästan hörbart: hon kunde knappt se före. målen framför sig. För benne, såsom främ. ling, hade ej heller de nedfällda gardinerna någon betydelse, då hon kom så nära huset att hon kunde se det; hon blott skyndade framåt. Lilla eller stora porten, kära fru ? frågade vägvisaren. Den mest närmaste?, svarade hon. Och då stora porten var den ?mest närmaste? stannade mannen derutanför och ringde på portklockan. Molly och squiren sutto i det dunkla förmaket, der dagsljuset nästan utestängdes af de nedfällda gardinerna. Molly läste och läste om sina öfversättningar af Aimåes bref till Osborne. Squiren tröttnade aldrig att höra dem och rättade Molly ifrigt då hon vid omläsningen någon gång begagnade ett annat ord eller uttryck än förut. Det var mycket tyst i det stora huset, tyst som det nu varit i flera dagar. Tjensttolket gick sakta omkring, talade halfhögt och stängde dörrarne ljudlöst. Midt i denna tystnad hördes genom hela huset ljudet af portklockan, satt i rörelse af en stark, ovårdig hand. Molly upphörde med sin läsning; hon och squiren sågo öfverraskade och sorgsna på hvarandra. Hos båda uppstodo kaoske samma tanke — den att Roger oförväntadt hemkommit, men ingendera sade något. De hörde Robinson skynda ned för att öppna porten. De lyssnade, men hörde ingenting mera. Der var också ingenting att höra. Då den gamle tjenaren öppnade dörren stod der eit fruntimmer med ett barn på armen. Hon framstammade sin förut öfvertänkta engelska fras: Kan jag få träffa mr Osborne Hamley?