Aftonbladet – 17 augusti 1866, sida 3

nvar och en, som ull honom aflemnat utslag han egde en garanti derför, att icke oriktig per son komme att uppbära liqvid alldenstund hva och en, som i sådant ändamål anmälde sig må ste vara försedd med, samt återställa det erhålln diariebeviset, dels emedan den för beviset es hålln lösen komme att utgöra en ersättning, om äl ringa, för det med utslagets införande och ba lanserande i exekutionsdiariet förenade besvär 4:0. Till undanrödjande af all tvetydighet afseende på hvad med utmätningsmän förstå erfordras ett stadgande eller förklaring att en dast ett ojäfvigt vittnes närvaro erfordras för gil tighet af en i öfrigt förfartningsenligt verkställ utmätning å lösegendom, hvarigenom den högri kostnad, som blifver en följd deraf att tvenn biträden eller vittnen, på sätt nu oftast är för hållandet, användas, kunde undvikas. Af et dylikt stadgande blifver det en naturlig följd att i den händelse lös egendom till skuldens gäldandi icke förefinnes och fast egendom. der den fin nes, följaktligen skall i mät tagas gälde nären måste betala kostnåden äfven för den nye förrättning, som, då, enligt stadgandet i kongl förordningen den 27 April 1810 blifver nödig enär tvenne nämndemän skola vid värderinger biträda. I sammanhang härmed är äfven en förklaring nödig huruvida utmätning i allmänhet kan verk. ställas med mindre gäldenären är tillstädes elle; till närvaro kallad. I detta likasom i så många andra fall förstås och tillämpas nu gällande för. fattningar inom olika län, ja af olika underexekutorer inom samma län, ytterst olika. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida en fordringsegares rätt bör vara beroende af den olika tolkning af författningarne, som den ene eller andre exekutorn kan anse vara den rätta eller om icke snarare billighet och rättvisa fordra att förrl fattningar, som så djupt ingripa i eganderätts. förhållandena, böra vara framför alla andra så titydliga och bestämda att någon divergerande a tolkning deraf icke kan ifrågakomma. Denna allmänna regel, tillämpad på nu ifrågavarande speciella fall, fordrar enligt vår tanke, ett stadgande, som tydligen och bestämdt uttrycker att I utmätning må verkställas, ehvad gäldenären finI nes tillstädes eller ej, och utan att hans kallande till närvaro erfordras, äfvensom att, i hvilket fall som helst, tiden för besvärs anförande räknas från utmätningsdagen. Häremot torde invändas att gäldenären på så sätt blir satt ur stånd att bevaka sin rätt, men då han icke blifvit dömd elller kunnat dömas med mindre han om krafvet blifvit underrättad och haft tillfälle att sig förklara, må han skylla sig sjelf för följderna af uraktlåtenheten att göra rätt för sig. 5:o. En af de största svårigheter, om icke den största, under-exekutor har att bekämpa ligger i föreskriften om utmätt lösegendoms sättande i allmänt förvar eller taka händer, Full. görandet häraf är oftast omöjligt, alltid ytterst svårt, då hvarken enskild person kan tvingas forottaga godset eller något statens hus finnes för godsets inrymmande. Exekutor kan under sådana förhållanden icke något vidgöra men kan det oaktadt göras ansvarig för en möjlig förskingring af det utmätta gods, som han varit nödsakad att i gäldenärens vård qvarlemna. Stadganden, som icke kunna fullgöras, böra rättsenligt aldrig finnas oc!: en under-exekutors befattning är ansvarsfull och obehaglig nog ändå, utan att omöjligheter af honom fordras. Ett nytt, klart och bestämdt stadgande i detta hänseende är alltså af yttersta behof påkalladt och torde böra, då väl fordringsegaren sjelf bör vara angelägen och i första hand äfven skyldig att bevaka sin rätt, innehålla att exekutors skyldighet till godsets sättande i tak händer inträder först då fordringsegaren, sjelf eller genom lagligen befullmäktigadt ombud, är vid utmätningen tillstädes eller ock derefter derpå gör uttryckligt anspråk, anvisar lämplig plats och person för det utmätta godsets emottagande och värd äfvensom förskottsvis godtgör de med flyttningen samt vården och underhållet förknippade kostnader. 6:0. 5 kapitel 3 utsökningsbalken stadgar, att der lösören i mät gå, skola de värderas, som de kunna säljas för, men i olikhet med hvad för fastighet eger rum, saknas hvarje stadgande, huruvida detta oaktadt utmätt lösegendom redan på den första, i den ordning kongl. förordningen den 18 Dec. 1823 bestämmer, kungjorde auktion, får under värderingssumman försäljas. Praxis har väl i allmänhet så utbildat sig, men ett bestämdt stadgande vore dock i detta hänse-) ende icke allenast önskvärdt utan högst behöf. ligt och borde i sammanhang dermed föreskrifvas, att exekutor, så snart tiden för besvärs an-: , förande mot utslag och utmätningsförrättningen utlupit, är skyldig i författningsenlig ordning försälja det utmätta godset och sålunda, derest vid den första auktionen försäljning i saknad af spekulanter eller tillräckligt höga anbud (detta sednare, i den händelse det skulle anses nödigt, att bestämma, att försäljning å första auktionen icke får ske under värderingssumman), då genast, i likhet med hvad vid auktion å fastighet eger rum, tillkännagifva bestämd dag för nästa auktion, som lämpligen borde hållas 2 veckor derefter och hvarvid försäljning utan afseende på anbudens storlek eller spekulanternas antal borde ske. i För hvarje utfärdad kungörelse om försäljnin, af utmätt lösegendom bör en ersättning af 30 öre rmt tillkoma exekutor, liksom provision å försäljningsbeloppet för auktion — och inkasseringsbesväret med bestämdt belopp till exempel 3 procent. :0. Komitcirade öfvergå nu till skärskådande af exekutors skyldigheter vid de fall då fast fndom ifrågakommer till utmätning, äfvensom till förslag om de förändringar, i derför nu gällande stadganden, som synas oss vara af behofvet påkallade. Rörande sjelfva utmätningsoch värderingsförrättningen äro stadgandena tydliga och bestämda, men detta kan ingalunda sägas vara förhållandet med hvad som derefter itrågakommer att vidgöra. — I afseende på de vilkor, som erfordras förr än auktion kan utsättas och förrättas, har en väsentligen olika praxis inom olika län gjorts gällande. Inom somliga utlyses ieke auktionen förr än gäldenärens åtkomsthandlingar äfvensom gravationsbevis blifvit af utmätningssökanden anskaffade och till exekutor aflemnade; i andra utlyses auktionen så snart utmätningsinstrumentet blifvit till k befallningshafvande af underexekutor insändt, med i Kungörelsen intaget föreläggande för utmätningssökanden att före auktionen aflemna åtkomsthandlingar och gravationsbevis, under det att i andra underexekutor i kungörelsen af k, befallningshafvande ålägges anskaffa ifrågavarande handlingar. Der båda första metoderna tillämpas, ålägges det atmätningssökanden att vid auktionen förete bevis derom, att inteckningsegare blifvit om auktionen underrättade, men i sistnämnde fall påbördas underexekutor äfven denna skyldighet. Fastän med någon olikhet i tillämpningen, runda sig de 2:ne förstnämnda metoderna på en ännu gällande k. kungörelsen af den 17 Febr. 1748; deruti stadgas att: såväl egaren, som borgenärerna, de der påstå egendomens försäljning (skola) anskaffa och uppte säkra bevis M vederbörlig domstol, derunder egendomen lyler, att ej allenast densamma tillhörer honom, som då för egare angifves, utan ock för hvad säld den häftar, eller med inteckning besvärad ir?; hvaremot den sistnämnda metoden saknar ut stöd i lag eller författning. Dessa sforbänlanden ådagaligga behofvet af ett terupplifvande utaf denna, hos en och annan åtagligen i glömska fallne mer än sekelsgamla örordning, med det förtydligande att auktionen cke fär utlysas förr än utmätningssökandens skyllighet att anskaffa ifrågavarande handlingar blifit fulleiord. Då exekutors åtgärd med försäljning af utmättgr astighet följ i; är ber ende på utmätnings