Aftonbladet – 15 augusti 1866, sida 2

STOCKHOLM den 15 Ang. — ; Landstizgen och folkskolan. o Vv. : Återstår att vidröra det förslag, som il. ett af förra årets landsting) väcktes om landstingens ingripande i frigan om ordnin gen eller behandlingen af de särskilda läroämnena vid folkskolan. l Det gällde den gången företrädesvis naturläran eller frågan derom, huruvida icke undervisningen kan gifvas en sådan rikt-! ning, att den mera än förut komme att afse! jemväl kunskapernas tillgodogörande i det! praktieka lifvet, och särskillt i fråga om landtmannaverksamheten. Vi lemna den särskilda, vid det ifrågavarande tillfället berörda sidan af frågan för att här behandla den i dess allmänna tillämpning. Läroämnenas ordning inom folkskolan bar hittills ansetts tillhöra folkskolestadgans och d.rtill tid efter annan fogade förordningars bestämmelser, och deras behardling dels regeringen, dels domkapitlens, prestens och skelräceas åtgärder och beslut. Läraren sjelf har dervid intet haft att säga, blott allt att göra, då han nemligen ännu icke haft rätt att såsom medlem deltaga i skolrådens öfverläggningar. Väcktes så den nämnda frågan i Linköpings landsting, och det gäller alltså att söka för sig utreda, om och i hvad nån landstingen hafva att befatta sig med denna vigtiga fråga, på hvars afgörande i ena eller andra. riktningen folkskolans blifvande gsgn eller ogagn kan så väsentligt bero. En grundsats behöfver upps:ällas i form af svar på den frågan: hvilken eller hviika skola ega att bestämma om läroämnenas ordning och behandling inom folkskolan? Skall det vara statsmakterna som afgöra dylika frågor? Skola landstingen hafva något eller intet att eäga? De som ifra för enhet, -likformighet i folkskoleundervisningen inom landet, måste naturligtvis uteslutande gilla regeringens rätt att i denna punkt ensam bestämma. De, som åter anse en sådan likformighet böra iakttagas endast med afseende på det första, för alla nödvändiga kunskapsmåttet, men föröofrigt önska att de olika bygdernas olika behof och önskningar måtte på närmaste och verksammaste håll tillgodoses, — för dem måste ett landstingens ingripande dels med sina uttslanden dels med åtgärder angces önskvärdt, dessa åtgärders utsträckning må af en blifvande riksdag på ett eller annat sätt komma att bestämmas eller icke. Sådana åsigterna ännu äro i denna fråga, torde man emellertid på de flesta håll fortfarande vilja påyrka en fullständig likformighet. Frågan blir då, är en sådan fullständig likformighet önskvärd? De flesta skola som sagdt bejaka den frågan, med särskildt afseende på svårigheten alt, om icke en sådan likformighet iakttages, förvissa sig om, att det för alla såsom det första nödvändiga antagna kunskapsmåttet eller kunskapsomfånget upphinnes vid landets alla folkskolor. Inskränker man skolans verksamhet, såsom mången önskat det, till de mekaniska färdigheterna läsa, skrifva och räkna, så är också önskvärdheten af denna likformighet fullkomligt berättigad. Men en gådan inskränkning har alltmer befunnits omöjlig, orimlig. Skolan bör meddela all den undervisning, som landets krafter och lärarnes krafter och barnens krafter möjliggöra. S ; Frågas då, huru långt bör undervisningen drifvas i de sirskilda ämnena? Den ena läraren är enligt fallenhet starkast i de eller de ämnena, den andra i andra ämnen. Likaledes barnen. Det ena har mera fallenhet för vissa kunskapsarter, det andra för andra. Hvem skall nu bestämma måttet, omfånget, gränserna i detta fall? Skall regeringen ensam göra det, öfverlåtande åt hvarje lärares förmåga att inom de utstakade gränsorna verka allt hvad den kan? EHer bör någon frihet tillerkännas de sjelfverksamma samfunden i samhället, landstingen och kommunerna, de fria föreningarne eller de enskilda som vilja inrätta skolor, att i vissa dylika mål följa sina åsigter? Frågan torde befinnas vara en bland de mera invecklade. Det gäller nemligen icke x) Brukspatronen dr CO. F. Bergstedts motion i Linköpings landsting.