Aftonbladet – 14 augusti 1866, sida 2

elfva kyrkooch undervisningsdepartemenst. En märklig företeelse är i det hela en skilnad, chefen för nämnda departeent statsrädet Riddervold visat i sitt uppsädande mot de två institutioner, hvilkas ögsta ledning är honom betrodd. I alla yrkliga saker har han alltid uppträdt såom mannen af de konservativa åsigterna, vilken ej gyanat något af de stridande parerna och sökt nålla allt i gammal god rdning. Skolan deremot har han öfveremnat åt än den ene, än den andre till xperimentalfält för nya id6er, af hvilka en, han gynnar i dag, står i den bestämlaste motsats mot den ban ettår förut skafade till verlden. Man kan lätt förstå, i vilket oroligt, nervöst tillstånd hela det Vögre skoiväsendet måste bringas under sålana omständigheter. Hartvig Nissen kunle derför 1862 under allmänt bifall offentigen förklara, att ?hvad skolan för ögonolicket mest behöfde, var lugn?. Och så ick man kommissionen af den 14 Februari 1865, som vänder upp och ned på allting, föreslår principiella förändringar, nästan icke lemnar ett enda underVisningsämne orubbadt, och hvars åsigter, när allt kommer omkring, knappt finna en enda förfök are utom kommissionen sjelf, ja till och med inom densamma knappt någon troende och kraftfull försvarare, med undantag af kommissionens ordförande — samme man som för fyra år sedan bad om ?lugn? för den kalfatrade, lappade, från alla håll och kanter med nya förbättringar hotade skolan. Låt oss nu se hvad det var, den nya kommissionen förefann, och hvad det var för olägenheter, verkliga eller inbillade, han skulle söka att afhjelpa. Från reallinien i de förenade skolorna gingo klagomålen ut på, att en större del af dess lärjungar ej fullständigt genomgingo den för dem bestämda kurs; om orsaken härtill syn ej ha blifvit ense, men trodde sig böra den i skolornas organisation. Hvad avgick den lärda linien, så hördes tvifvelemål, huruvida den klassiska undervisningen var förlagd till det rätta stadiet i skolän, liksom man också yrkade ökad undervisning i andra riktoingar och särskildt vårt fornspråks införande bland ekolämnena. Vid sidan häraf har från flere håll den farhågan uttalats, att redan det kunskapsmaterial, som nu meddelas, är större än att lärjungen utan skada för sin fysiska och intellektuella helsa kan mottaga det, och att hvarje tillökning följaktligen måste ovilkorligt afstyrkas. En annan klagopunkt var slutligen den bestående dubbelheten: dels förenade lärda och realskolor, dels tre oblandade, efter gammalt mönster ordnade latinskolor. Kommissionen förefann vidare ett ej obetydligt antal enskilda högre skolor, som bereda sina lärjungar till universitetet på minäre än hälften af den tid, statens skolor använda. Detta är en sak, som man särskildt bör lägga märke till, emedan dessa enskilda skolors tillvaro och betydliga Järjungeantal begagnats såsom ett af de starkaste skälen mot de offentliga skolornas inrättning. De offentliga skolorna?, har man menat, förlora mer och mer förtroendet; man kan på förhand sluta, att de måste vara behäftade med en thängd olägenheter, när så många, efter att ha besökt dem ett per år, desertera till de enskilda.? Härvid ör dock ihågkommas, att ej blott flere nya offentliga skolor upprättats under de sista åren, utan ock antalet lärjungar i de förutvarande ökats i ej obetydlig mån. En af de gamla latinskolorna, den i Throndhjem, hade sålunda för ett årtionde sedan om: kring 60 lärjungar, men nu, sedan stiftet fått två förenade skolor i Molde och Kristiansund, räknar hon 110. Dernöst får man ej lemna ur sigte att det, med ett enda temligen olyckligt undantag, ej varit stiftarnes mening med någon af dessa enskilda 8. k. treåriga latinskolor att uppställa dem såsom några idealer i pedagoiskt hänseende; tvärtom är det erkändt, att de blott vilja anses såsom en nödhjelp, påkallad af landets egendomliga förhällan den, af den glesa befolkningen — för hvilken det ofta faller sig svårt att hela 8 å 9 år igenom hålla sina barn i skola ien långt aflägsen stad — samt af åtskilliga andra omständigheter. Låt oss slutligen betrakta den nya skolkommissionens ställning till den allmänna opinionen. Här hade den gamla striden just nyss före kommissionens utnämnande blossat upp igen mellan humanisterna och — denna gång kunna vi ej kalla deras motståndare realisterna, utan — anti-humanisterna. En stor batalj hade egt rum, hvarunder förkämpen för de sednare, öfverläraren vid Kristiania lärda skola K. Knudsen, som hyser ett oförsonligt och instinktmessigt hat till allt hvad klassisk bildning heter, gått till storms mot det humanistiska lägret. Denne man, hvilkens namn van träffar i nästan alla de tidningsfejder, som det högre skolväsendets tillstånd och fram tid föranledt här i landet under de sista tjugu årens lopp, är en så märklig personlighet och har i denna sak intagit en så framskjuten plats, att man ej kan undgå att kasta en blick på hans ställning och. sträfvanden. Besjälad f lifligt intresse för. vårt språk och dess utveckling i folklig riktning, riktade han redan tidigt litteraturen med grammatikaliska arbeten, hvilka man måste tillerkänna ett ej ringa värde. Efterhand har han emellertid fastnat i en så uteslutande beundran för det som utgjorde föremålet för bans älskningsstudier, att han blifvit blind för allt annat, och har så börjat en opposition eller, rättare sagdt, agitation ej så mycket mot de högre skolornas nuvarande inrättning i rent pedagogiskt hänseende, utan snarare mot alla de främmande kulturelementer, som sysselsättningen med de gamla folkens litteratur och hiataria fört in I falketae ntveckling r ef. lc Vv Ma I t 1 j 1 : ! j