Aftonbladet – 14 augusti 1866, sida 2

ETOCKHOLM den 14 Ang. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den I Augusti. Den kommission, som 14 Februari 1865 örordnades att undersöka vårt högre skol: räsende, har i dessa dagar ånyo samlats i Xristiania, och ehuru det ej är mycken utigt att dess förhandlingar på den grundval, om i kommissionens preliminära förslag är agd, skola komma att arta sig till någoning synnerligt hållbart, bör det likväl ej akna sitt intresse att kasta eh blick på den ställning, hvari frågan för närvaratide beinner sig. Och det så mycket mer, som let näppeligen gifves någon sak, hvilken gevom en så lång årsföljd upptagit både facknönnens och den stora allmänhetens intresse, som frågan om vårt högre skolväsendes nrättning. Ingen bland de politiska reformer, som varit å bane, har framkallat en så omfångsrik litteratur eller varit föremål för så många undersökningar och försök, som denna pedagogiska reform hvilken af alla erkännes vara nödvändig, men om hvilkens riktning och omfång man ännu ej lyckats komma till enighet. Det var egentligen först på 1830-talet nå: son opposition hos oss började göra sig gällande mot det sätt hvarpå det högre skolväsendet genom förordningen af den 7 Nov. 1809 blifvit ordnadt — en opposition, hvartill tvifvelsutan impulsen ursprungligen kom från utlandet, der som bekant just i de åren en stark reaktion framträdde mot de humanistiska studiernas uteslutande herravälde och till fördel för naturvetenskaperna. Man tog nu säkerligen ej i behörigt betraktande, att förhållandena hos oss voro alldeles olika och att vårt högre skolväsende ej på långt när trälade i ett sådant klassiskt slafveri, som fallet var t. ex. i Tyskland. Den häftiga uppståndelsen var således måhända ej alldeles påkallad af tvingande behof. Den leddes emellertid af dugliga chefer, bland hvilka här må nämnas d. v. kaptenen, sedermera statsrådet Foss samt professor Schweigaard, och man kan ej neka att desse män förstodo att vinna terrain för sina åsigter. Striden var i de åren häftig nog, men fördes ock med både solidare och blankare vapen, än dem man på de sednare åren å begge sidorna. begagnat. Mot Foss bars den humanistiska fanan af den som praktisk och teoretisk pedagog lika utmärkte rektorn iTrondhjem F. M. Bugge. En kommission, som år 1840 förordnats att föreslå tidsenliga reformer i skolväsendet, och som inom sig förenade talmän för de olika åsigterna, skildes utan att kunna komma öfverens. Striden fortsattes emellertid, och då den yrkade reformen i realistisk riktning ej lät sig genomdrifvas i skolorna, började man experimentera med universitetet, i det att man vid ordnandet af Panden Examen?, den s. k. examen filosoficum, tvang alla dem, som skulle kasta sig öfver något af de speciella embetsstudierna, att egna halftannat års tid af sin vistelse vid universitetet åt en kurs i realämnena. För de allra flesta hade de rudimentära kunskaper, de här inhemtade om sju, åtta för dem alldeles nya ämnen — såsom astronomi, fysik, kemi o. v. — mycket ringa betydelse, och det-var en ögonsynlig lättnad, då man 1857 införde valfrihet mellan examensämnena, så att kandidaten kunde välja mellan några naturvetenskapliga ämnen å ena, eller historia, grekiska, latin eller fornnorska språket å andra sidan, allt eftersom han ämnade efteråt gå in på den humanistiska eller realistiska banan. Det gällde emellertid att träffa fienden rakt i bjertat, och denna punkt sökte och fann man i det dittills vid studentexamen brukliga profvet ilatinskrifning. Efter långa förberedelser, efter att man inhemtat vederbörande skolmyndigheters utlåtanden samt frågan diskuterats i pressen, riktades år 1857 det afgörande hugget; man fick stortinget att genom lag afskaffa iatinskrifningen vid studentexamen, således att på ett alldeles extraordinärt sätt ingripa i sjelfva undervisningsmetoden. Det säger sig sjelft, att detta skedde törst efter det kraftfullaste motstånd från alla dem som, sjelfra i besittning af en grundlig klassisk bildning, haft anledning att erfara hvilken redande och stärkande inflytelse just den skriftliga sysselsättningen med latinska språket utöfvat på lärjungarnes hela uppfattningsoch uttryckssätt. Trots de långvariga förberedelserna kom reformen kanske något hastigt, och den väckte i alla händelser hos fullblodshumanisterna en bitterhet, som ej ländt till gagn för en besinningsfull och lidelsefri behandling af de vigtiga frågor, hvilkas lösning det gäller. Och denna bitterhet har ej minskats sedan de löften som då gälfvos, att läsningen af de klassiska författarne i stället skulle drifvas efter en större måttstock, visat sig illusoriska. Under tiden hade skolan ej undgått att bli föremål för åtskilliga reformplaner. Mest ingripande var upprättandet af de s. k. förenade lärda och realskolorna år 1848. Det skedde enl gt förslag af 1848 års skolkommission — professor Aubert, rektor Vibe och dåvarande skolföreståndaren Hartvig Nissen — och föranleddes närmast af det praktiska skälet, att statens skolor, de s.k. latinskolorna, kommo att arbeta med ett oproportionerligt litet antal lärjungar och följaktligen blefvo särdeles kostsamma, så länge de endast mottogo dem som ämnade gå den akademiska vägen. Enligt den nya ordningen är undervisningen gemensam för alla lärjungar under de två första skolåren, således intill deras tolfte år; derefter delas den i två kurser, den ena på 6 år för dem som skola bli studenter, den andra, realkursen, på 4 är. I många ämnen förblef emellertid undervisningen gemensam för båda afdelningarne. Blott tre skolor förblefvo vid den gamla ordningen, de i Kristiania, Bergen och Throndhjem. Oberäknade några mindre väsentliga förändringar, införda af den kommission som 1857—1858 bestämde den pya undervisningsplanen efter latinska stilprofvets afskaffande, har denna ordning blifvit i det hela ar hhad intill denna stund. Det har likväl