Aftonbladet – 13 augusti 1866, sida 3

igt der a bat gtr trå RAR Landstizgen och folkskolan. IV. Der pågick för några år sedan i Englanc en undersökning af folkskolans eller der der såkallade nationaluppfostrans stöllning derstädes. 1 detta land, finnes, som bekan är, ingen folkskolelag. Kommuner och fris associationer och enskilda ombesörja der na: tionaluppfosiran sjelfverksamt, frivilligt, icke enligt Jag, men enligt nationelt och medborgerligt pligtmedvetande, sådant detta nu än må vara. Men egeonyttan och likgiltigheten äro der som annorsiädes sterka makter: och statens ingripande, väckande, understödjande och undersökande, befanns sålunda omsider nödvändigt. Följden blef att understöd af statsmedel började anslås för seminariers upprättande, för att bereda män och qvinnor medel att förskaffa sig undervisning vid dessa seminarier för upprättande af folkskoleinspektion o. s. v. Anslagen ökades år efter är i hastigt växande omläng. Denna tillväxt tog omsider sådan fart, att den allmänna uppmärksamheten på frågan växte till oro; ty gagnet syntes på många håll icke växa i samma mån som utgifterna, och en riksundersökning befanns sålunda af mständigheterna förestafvad. Denna kom också till stånd, och den rapport, som deraf blef frukten, ett väldigt verk i sex digra band, vittnade blott alltför väl att oron icke var ogrundad. Men hvarföre berätta vi nu detta? Jo, derföre, ait ett bland de förhållanden, som tydligast tycktes framgå ur denna undersökning, var detta, att centralförvaltningen af detta statens ingripande i npationaluppfostrean befanns blifva allt omöjligare. ?Det går sönder i midten? (it breaks down in the centre), yttrar sekreteraren i den stora komitå, som hade haft sig den nämnda undersökningen ålagd; — och det är denna erfarenhet, som man har, anledning att tro måste förr eller sednare komma att göras hos hvarje folk, der nationaluppfostran börjar blifva hvad den bör blifva. Ty, för att ännu en gång upprepa det — staten och centralförvaltningen må förmå att ensam sköta det politiska arbetet, det politiskt-financiella, det jaridiciesla, en göd del af den allmänna rilitärförvaltningen, det allmännaste af folkuppfostran o. s. v. — den räcker icke till att ensam, icke ens med tillhjelp af domkapitel, sköta ett så mångsidigt, ett så i hvarje barns och i hvarje enskilds lif ingripande arbete som den allmänna skoluppfostran. Det går då såsom det gått med statskyrkans arbete att sköta folkets religiösa vppfostran. Det blir en visserligen i mångas tycke vacker uniformerad yta, men hur det går med det individuella lifvet och kraften, hvarpå dock det helas lif och kraft först och sist bero, det känner men litet hvar i de länder, der detta artificiella uniformerade statskyrkelf fått bära sina gyldene döda-hafsfrukter. Den svenska foltuppfostran är underkastad samma stora allmänna lagar som alla andra folks. Vi må vara ett litet folk, och centralstyrelsen må sålunda här lättare än i större, mångdubbelt folkrikare länder förmå att med sin verksamhet genomtränga statsoch folkorganismen. Men de naturliga lagarne för all centralstyrelse är dock äfven öfverallt desamma. Det blir patriarkalism, förmynderskep utaf, och detta förmyderskap må nu ombilda sig i aldrig så milda, aldrig så böjliga former, det stämmer dock aldrig rätt väl tillsammans med tolkens myndighet eller med den såkallade sjelfstyrelsen. Det må såsom hos oss, der en folklig regeriog till och med gått i spetsen för att göra denna sjelfstyrelse allt möjligare och verkligare, söka att öfverflytta sig på folket .sjelft, det kan dock svårligen undgå att verka svagt, att verka svagare än folkets eget arbete för sina egna lifs verksamhets utveckling såsom folk. Det är vår nuvarande regerings ovanskliga ära att äfven i fråga om den allmänna folkuppfostran hafva appellerat till folket sjelft. Landstingen, till hvilka denna appell i första hand i den nya kommunalförfattningen kan anses vara ställd, skola också helt säkert motsvara de höga tankar som man om dem hyst och hyser. Gäller blott alt gripa verket an från de rätta utgångspunkterna, och en af dessa är folkskolan såsom den, hvarpå vår framtid så i fråga om fysisk och intellektuel som sedlig och religiös utveckling i första hand beror. Lärarebildningen år i detta fall det första. Må landstingen tillgodose den, komma den till hjelp med alla de krafter, som inom de särskilda länen finnas att tillgå, och ett godt steg är taget ifråga om vår nationella utveckling. Långt ifrån att dermed träda några intressen för nära eller gå några redan fastställda myndigheter eller embetsverk i vägen — de följa dermed endast en för vårt folks kraf vaken och varm regeENSE CSN Ve BOSATT Ia Od