Aftonbladet – 13 augusti 1866, sida 2

och tro — hans själ hos Gud, som ni nyss sade — ty der är den visserligen — 4Ja, ja, squire, ment, sade mr Gibson för att göra ett slut på detta förvirrade ordsvall, tmen hans hustru —4 Och barn4, hviskade Molly. Huru sakta hon än uttalade detta ord hördes det dock af squiren. tHvad?4 utropade han och vände sig hastigt om — hans barn? Derom sade ni ej ord: Ar der ett barn? Make och fader — och jag visste intet derom! Gud vålsigne Osbornes barn! Gud välsigne det! Vid dessa ord reste han sig högtidligt och de andra båda följde hans exempel. Han hopknäppte händerna ett ögonblick som till bön, men i nästa minut nedsjönk han uttröttad i stolen och räckte handen åt Molly. Ni är ett godt barn. Tack! Säg mig hvad jag bör göra och jag skall lyda er, tillade han vänd till mr Gibson. SJag är nästan lika oviss derom som ni sjelf, squireX, svarade doktorn. Jag tviflar ej det minsta om sanningen af hvad Molly sagt oss, men jag föreställer mig att det bör finnas något skriftligt bevis derpå, som ni borde söka rätt på, innan något företages. Troligen finnes det bland Osbornes papper. Vill ni genomse dem nu? Molly skall följa med mig hem och lemna mig den adress Osborne gaf henne.4 Men hon kommer väl igen ?4 sade squiren ifrigt. Ni — hon vill väl ej lemna mig i min ensamhet nu? Nej! Hon skall få komma åter i afton. Men hon har inga kläder här mer än den riddrägt hvari hon kom, och jag behöfver min häst, som hon red hit på. uTag min vagn, sade squiren. Tag hvad som helst. Jag skall säga till derom, Ni kommer väl också tillbaka?4