Aftonbladet – 11 augusti 1866, sida 3

om Ensk. Banken äfven var delaktig i denna affär.? H.-T. tillägger visserligen att den skulle ansett detta otroligt, derest icke del ofvannämnde pantaffärerna röjt i fråga om den Enosk. Bankens förvaltning ej blott ett förstånd utan ock ett samvete som möjliggör slika aftärerX, af tidningen såsom skandalösa redan betecknade. Som läsaren finner har H.-T:s red. förklarat både Styrelsen för Stockholms Ensk. Bank och undertecknad, att hafva handlat vanhederligt i akt och mening att på en låntagares iråkade trångmål tillskansa bankbolaget ett större belopp än den långifoa summan. Red. har gjort detta på ett så talangfullt sätt, att den möjligen skulle undgå tryckfrihetslågens ansvarsbestämmelser om rättegång anhängiggjordes, men på samma gång lemnar H.-T. läsaren icke i ringaste tvifvel om sin uppenbara afsigt att försöka förklara mig ärelös. Under många år offentlig man, har jag lärt mig att tåligt underkasta nun person och miit handlingssätt olika bedömande efter en hvars uppfattning. Det blefve en lång lista att upprepa de beskyllningar för hvilka jag verit utsatt och lemnat obemötta, men ingen har före H.-T. angripit min heder, och det må derföre ursäktas om jag ej stillatigande kan underkasta mig dess förmodligen på sakkännedom, ehuru utan all sanningskärlek, grundade domslut i frågan. Hvad är det nu som har tilldragit sig? Jo en bankinrättning har belånat en depositionsattest och funnit sig nödsakad, att långt efter lånets förfallotid skrida till åtgärders vidtagande för att realisera panten. Depositionsattesten var utgifven icke afjernvåg. som kunde hålla uppoch afskrifniogsräkning å uttagne och insatte jernposter, utan den var utgifven af en filialbank, som ingenting annat tillförbundit sig än att vid attestens återställande utlemna hela partiet. Den depositionsattesten kunde således icke styckas och det hade varit vida mindre i läntagarens intresse att i smärre poster nu skingra berörde parti jernvägsskenor än att, som skedde, efter ytterligare 40 dagas anstånd, bibehållas vid rätten att få inlösa hela partiet. Enligt min åsigt måste hvarje pantivnehafvare vara berättigad att i enliget med skuldförbindelsens ordalydelse vid uteblifven betalning realisera panten genom att vid offentlig auktion under ett klubbslag afyttra allt, som blitvit till säkerhet för en sknldsedel pantförskrifvet. Med hvad rätt förklarar H.-T. detta vara juridiskt riktigt, men i alla fall moraliskt vanhederligt? H.-T. ordar vidare om Patt taga sig till vara för skrymtaktiga långifvare?. Jag är ingen Pskrymtare?, begär icke tack utan blott betaldt tör de lån banken lemnar; bekänner öppet min åsigt vara, att en bank, liksom andra lofliga företag bör förtjena pengar och att banker, som icke lemna en mot rörelsens omfång passande afkastning, äro vådliga; anser att banker äro mycket gagnande inrättningar, men ej barmbhertighetsstiftelser. Allt detta kan förebrås mig, men då jog vet, att jag städse sökt i möjligaste mätto underlätta för sådana låntagare, hvilka af en eller annan anledning råkat i förlägenhet , ämnar jag icke stillatigande tåla någon smädelse för detta förfaringssätt. H. T:s red. yttrar ?en betänklig sak beträffande den offentliga moralen är dock att Aftonbladet ej blott icke beifrar sådana affärer utan t. o. m, försvarar dem?. Det förefaller mig vara en vida betänkligare sak för den offentliga moralen när en publicist anser sitt samvete kunna medgifva, att utan all bevisning anklaga olika tänkande för att vilja förtjena på andras olyckor. Under tider af knapphet i penningmarknaden finna häftiga utgjutelser mot bankmän, som ej kunva tillfredsställa alla länesökande, tacksamme läsare. Det är så dugtigt att ej krusa, utan tvärsäkert afkunna sina förkastelsedomar. Man vinner en viss popularitet och det kan ju hända att Handelstidningens hufvudredaktör magister S. A. Hedlund blifver en af representanterna för landets största handelsstad. Han kommer då i tillfälle att rikta diskussionen om kreditlagstiftningen med en ny terminologi. Hans tidning förklarar redan nu att kalla en vågattest för värdepapper är nonsens?. Han vill icke ens tillåta en depositionsattest att benämnas ett värdepapper. Komma hans lättretliga känslor i svallning, så ådreger han sig utan tvifvel samma uppmärksamhet, som en ursinnig blind med ett bart huggande svärd. Vid reform-riksdagens början anföll han lika hejdlöst som obefogadt landshöfdingen grefve Ehrensvärd med en grundlös anklagelse för affall från reformen. Han blir en talangfull representant för lättsinnet och uppbrusninen. Slutligen ber jag att få tillägga att in sinuationen mot Stockholms Ensk. Bavk att hafva förtjenat på försäljningen af några gamla ångbåtar är lika ilskefull som löjlig. Banken är icke berättigad göra några Credit mobilier-affärer och bankdirektionen har icke i sådant afseende öfverträdt bankens reglemente. Änskönt H.-T:s red. har benämnt denna affär skandalös?, hyser jag ingen tvekan förklara, att jag anser den fullkomligt hederlig. Jag har noga underrättat mig om fakta. De äro följande: Ångfartygsbolaget Stockholm—Göteborg egde fyra s. k. kanalångfartyg. Sedan jernvägen år 1862 öppnades försämrades ångbåtslinien så vär sentligt, att ingen behållning uppkom. Under åtskilliga år forminskades bolagets både kapital och reservfond utan att utdelningar kunde lemnas. Vid flera bolagsstämmor diskuterades frågan om fartygens försäljning och bolaget hade redan längesedan bemyndigat direktionen att skaffa köpanbud. Före den extra bolagsstämma, som behörigen utlysts för att taga i ötvervägande till hvad Ne bolaget ville sälja, hade hr ingeniören . Lindberg genom en stadsmäklare låtit tillställa direktionen ett skriftligt anbud å alla fyra fartygen, hvilket anbud bland annat innehöll: att svar skulle lemnas sednast 2 dagar efter bolagsstämman. Detta anbud antogs vid bolagsstämma med det för fartygsförsäljning enligt bolagsordningen erforderliga röstetal och på detta sätt kom den skandalösa affären till stånd.: Kort efter anföll H.-T:s red. direktionens ledamöter såsom om de hade gjort någonting bedrägligt, och likväl hade dess samtlige medlemmar röstat emot försäljningen samt dessutom rådfört sig med kunniga jurister huruvida den ej kunde omintetgöras. Aktierna, som hvardera lydde å Xcoo:del i bolagets alla tillhörigheter, hade under bolagets briljanta tid betalts med 500 rdr och deröfver stycket, men d rifrån nedsjunkit i pris till 100 rdr st., till hvilket pris dylika aktier afyttrats i Stockholm. Genom den försäljning som sedermera skedde erkölls 206 rdr 50 öre pr aktie. H.-T:s red. antyder att jag på något konstnärligt sätt, som hon ej närmare uppgifver, skulle hafva arrangerat allt detta för att ruinera bolaget. Läsaren torde finna att, om inom aktiebolag, som drifver en rörelse, hvilken icke betäcker kostnarr rm