Aftonbladet – 11 augusti 1866, sida 2

mig om jag sökte närmare förklara mig. Jag fruktade länge att det skulle slutas illa, men det är alltid bäst att ej tala om sådant. Då jag war här i torsdags åtta dagar sedan, tycktes han vara friskare än förut på länge; det sade jag också åt doktor Nieholes, men i sådana sjukdomar kon man aldrig beräkna någonting.4 Var du hät i förra veckan? Och det talade du ej om, pappa!S utropade Mo!ly. Nej, jag talar aldrig om mina patienter. Dessutom ville jag att han skulle betrakta mitt besök som af en vän, ej af en läkare. Hade han börjat oroat sig öfver sitt onda, skulle slutet säkerligen deraf påskyndats.4 Han visste således ej att hans sjukdom var farlig — dödlig 24 Nej, visst icke. Det gick ej an att säga honom det. Han skulle då blott tänkt derpå och på de symptomer som förebädade d den, som då utan tvifvel ännu förr infunnit sig. Åh, pappa, sade Molly obehagligt berörd af dess ord. SJag har ej tid nu att närmare utveckla detta4, fortfor mr Gibson, och denna sak kan du icke bedöma utan att förstå den. Nu få vi blott tänka p väre-pligitr. för tgorblisket Du -öt: här, det är afgjordt och lofvar mig att gå till sängs och somna som vanligt. Ja, om jag kan sofva.t Jo det kan du säkert; ehuru du kanske ej tror det, kommer du visst att somna strax. Det gör man vid din ålder.4 Pappat4, sade Molly efter ett ögonblicks tystnad, Sjag tror att jag bör säga dig något som jag fått veta; det är en sak af stor vigt, som jag lofvade Osborne att al drig omtala, men sista gången vi träffades var det visst hans mening att lösa mig från detta löfte; det såg ut som om han fruktat hvad som nu inträffot. Här afbröts hon af så höftiga snyftningar att doktorn trodde de skulle öfvergå till spasmer, men på en gåvg lugnade bon sig, såg upp och smålog emot fadern.