Aftonbladet – 11 augusti 1866, sida 2

rörda känslor lugnas af tårar, men här fick hon ej göra så. Hon sjönk ned på golfvet eller på en stol — hon visste ej hvilket, och brydde sig ej heller derom; hon kände sig alltför trött för att bry sig om någonting mer i denna verld. Men hon återkom snart till sig sjelf, och fann att Robinson förde ett glas vin till hennes läppar, der hon satt i den stora: länstolen, dit hon omedvetet riktat sina steg, för att finna hvila. Drick detta, miss. Det är gammal god Madera. Er pappa sade stt ni borde äta en bit. Min dotter, sade han, kommer kanske att stanna här några dagar, mr Robinson, sade han; och hon är bra ung för att hjelpa till att bära en så tung börda. Öfvertala henne att äta litet, eljest dukar hon alldeles under. Det var hans egna ord. Molly sade ingenting. Hon åt och drack, som den gamle tjenaren bad henne, ty hon var för trött för att motsäga honom, och derpå bad hon honom gå, så att hon ändtligen fick gråta ut och sålunda lätta sitt betryckta sinne. Det dröjde länge, tyckte hon, innen mr Gibson kom ned. Han sade ingenting på ett par minuter, utan gick bort och ställde sig tyst med ryggessdå: spiselu, der det dock ej för tillfället var någon eld. flan har gått till sängs, sade han slutigen. Robinson och jag förmådde honom indtligen dertill. Men just då jag szulle så, ropade han mig tillbaka och bad mig åta dig stanna här. Jag vet verkligen ej om jag bör göra det — men vid tillfällen som detta, är det svårt att säga nej. Jag vill gerna stanna här4, svarade Molly. Vill du? Det var snällt af min lilla licka. Men huru skall du reda dig ensam är 2 Åh, det skall nog gå, pappa. Men, jappa — hon gjorde ett litet uppehåll invan hon tillade: Saf hvilken sjukdom dog )sborne?X En bjertsjukdom. Du skulle ej förstå