Aftonbladet – 9 augusti 1866, sida 3

sevle Utlenada. mit molsatt fornallanaec skulle i viss mån stöta på svek, och vi för vår de!, som anse att enhvar bör anses oskyldig till dess hans brottslighet blifvit bevisad, hafva icke kunnet eller v lat förutsätta något s dant. Insändaren, hvars antydningar ha ganska starkt tycke af insinuationer, torde deremot kunnat anses skyldig bevisa, att det icke är rent spel med de ifrågavarande skenorna, och tillåta vi oss att, intill dess detta skett, fortfarande tro motsatsen vara händelsen, och att således äfven vidhålla våra på ett sådant ant-gande grundade betraktelser. Utan tvifvel hafva ständerna handlat ganska välbetänkt då de icke lemnst nägon föreskrift att vid jernvägsanläggningarne svensk materiel skulie företrädesvis användas. Vi ha för vår del icke heller päyrkat nåcot sådant, väl vetande, att detingalunda kunnet vara för statskassan fördelaktigt att jernvägsstyrelsen ysrit tvyrgen köpa materiel inom Jandet till hvad pris som helst. Men insändaren torde observera, att detta är en helt annan sak, än att hålla sig tili den inhemska marknaden i de fall, då den erbjuder priser, som antingen äro, absolut taget, lika billiga som utlandets, eller ock et: möjligen ifråg kommande högre pris fullt uppväges at en afgjordt bättre vara. Alt vederbörande ansett sig berättigade att handla enligt denna grundsats bevisar just det af insänd ren Omförmälda aftal med Motala om 20,000 centner skenor; en transaktion, som enligt de af insändaren uppställda grundsatser måste anses i hög grad klandervärd. Men det är alldeles icke sann, att såsom hufvudregel vid alla våra jer: vägsbyggnadsföretag uppställts den minsta möjliga kostnad? Mångfeldiga efvikelser från denna regel ha gj icke blott! vid valet af sträckningar utsa äfven vid vel al byggaadssätt, dervid ofta mera afseende föstate på varaktighet och soliditet än på kostnaden, såsom t. ex. vid en del väldiga bankfyllningar, hvilka man föredragit framför viedukter, oaktadt den första anläggnini gen varit högst betydligt dyrare. ; Till jernvägsstyrelsens rättfärdigande och berömmelse meddelar insänderen uppgit på det belopp, för hvilket inhemsk materiel lifvit inköpt, men på samma gän-:. lofordas styrelsen för sin omtanka och sitt mod? att motstå d: anlopp?, somgjorts på henne i den ävenska: itdustriens uamn. Men skulle det icke tilläfventyrs kunna hända, att dessa enlopp? varit orsaken till att man-sett sig nödsakad att taga en del materiel äfven från svenska verkstäder? Sammonställer man de tidpunkter, då de 3. k. anioppen? egt rum; med dem då beställningar at någon betydenhet började göras id svenska verkstäder, eå ser det nästan ut fom om de förra stode i något or saksförhållande till de sednare. Det är för öfrigt skada, att den af insändaren meddelade berättelsen omen beställning i Er land af 12 lokomotiver skämmer effekion af den förfeenta benägenheten för svensk ma teriel, trots till och med de mycketb te nade gjutstäls-tyres från Högbo, alldenstund insändaren, ehuru tydligen ganska väl underrättad, icke vet omala alt ett cc. da lokomotiv nu är bestäldt i Sverge eiler ens föreök gjordt att här få något rådant tillverkadt. Det hade måhända varit försigtigt af ins. att icke tala om sofistiskt? resonnement i eamma andetag som hen söker vända våra ord derhän, såsom skulle vi i väral. yttranden om jernvägsmaterielen ba påyrkat . några uppoffringar af staten till den sven-; ska industriens fördel Det borde icke vara insändaren obekant, att vi hvarken varit) eller äro protektionister, och vi bedja få: fästa hans uppmärksamhet derpå, att vi påpekat önskvärdheten af svensk materiels användande för våra jernvägar, endast under 1 förutsällning. af ett pris, som, i förhållande . till varans godhet, gör dess användning t lika fördelaktigt, om ej fördelaktigare, än användningen af utländsk materiel. Men ( hvad vi dessutom tro att svenska industriidkare ha rätt att fordra af svenska stats-; myndigheter, det är, i första rummet, att!s ej blifva underkostede strängare fordringar , och ansvarsskyidighet, än com ifrågakomma s I I I I q t ( vid bestälningar i utlandet, hvarjemte det billigtvis kunde fordras, att myndigheterna fästade något litet afseende på de svårigheter, som den svenske industriidkaren har att bekämpa vid införandet ar en ny hendtering, oeh. att man underlättade för honom söjligheten att täfla med äldre fabriker i utlandet, t.ex. derigenom att beställningarne gjordes någorlunda i tid, hvilket vanligen ganska väl låter sig göra med en liten smula c god vilja. Insändaren har räknat sig till, att ens vinst för staten af 4,090,700 rdr skuile upp-s stått på användningen af engelska skenor is stället för svenska, Biffran är aktningert bjudande och väl anbragt för insändarens ! syfte. Men hurg har den tillkommit? Jo, !1 gezom en sammanställning af de engelska skenornas medeipris (i England eller leve-! terade i Sverge?) med det pris, hvarom un f derhanudlades wed Motala för ett parti om t 20,000 ceatner, som der skulle på försök S tillverkas. Hvad berättigar dock till detC antagande, att priset skulle ständigt förIr blifvit 7 rdr 95 öre, äfven om tillverknin-s gen kommit ait bedrifvas fortfarande och in 9 a k J n F N Z t stor skala? Skulle insändaren icke händelsevis ha hört omtalas, att fabrikanter, sedan de sjelfva ceh deras arbetare blifvit förtrogna med en tillverkning, kunnat nedtta sina priser vida under hvad de till en början sjelfva ansett möjligt. Bevis att sådant kan ske lemnar, om viicke misstaga 038, åtskillig annan jernvägsmateriel, som af svenska fabrikonter tillverkats för statsbanornas räkning. Och då, enligt hvadin-g sändaren sjelf upplyser, den qvantitet rails, k som till och med år 1865 införts för stat:-r t 2 E) banornas täkning, uppgår till icke mindre än 1,744,578 cestoer, finner man hvilken jemförelsevis obetydlig qvantitet de ifrågavarande 20,000 ceniner utgjorde, och huru s föga berättigad man är att antaga pri-a set å denna lilla qvantitet såsom norm förf jvantiteter, uppgående till millioner cent-a ser. Tilläfventyrs skulle msn också kunli at spara icke så obetydligt på de fyralå nillionerna, ifall det visat sig, såsom tro fi