Aftonbladet – 8 augusti 1866, sida 3

i mö ka TT a Hb tt En må falla, en stiga, så Det ej leker mig i hågen, h Jag vill vagga mig på vågen. 1Hvad de storas lott betungar fRör ej den på vattnet gungar, gnolar jag ur Neukomms sång ?Till mi: i Julle?, en reminiscens från den tid, då mar fl gjorde duetter, och hoppar i en af ångslu parne vid Strömparterren, för att fara öf I ver till Djurgården och njuta af Kasperle. n I teaterns prestationer sedan operan och dra t matiskan icke längre qvarhålla mig i sta nIden. Ridåen har fallit öfver spelåret 1865 :1—66, det sista af friherre Stedingks förvalt-ning; om några veckor skall den uppgå öf. ver hofmarskalken öfverste Edbolms första -) regeringsår. Det var dessa två epoker jag a I härofvan syftade på. Friherre Stedingk har vid sin afgårg från ) teaterdirektörsplatsen fått emottaga varma ) förklaringar af teaterpersonalens tacksamhet och af pressens tillfredsställelse med hans . skickliga och lyckosamma förvaltning. Det Ilär en verklig högtid för krönikeskrifvaren, Jatt ha att anteckna en så sällsam företeelse ;Jsom den af en förtjenst, hvilken redan här Ti tiden r nt fullt erkännande. I. Stockholm har. de sista dagarne haft att I beklaga sig öfver ett förbigående och en . försumlighet. Förbigåendet faller de båda J amerikanska örlogsfartygen till last, hvilka från Köpenhamn skulle komma hit, men, förmodligen af förste stadsläkaren derstädes, hr Schleisner, varnade för den lifsfarliga svenska gästfriheten, styrt våra kuster förbi I och seglat direkte till Petersburg. FörsumI ligheten åter drabbar den egyptiske resanden Hebib Bey, som för några dagar sedan lyckliggjort Helsingborg, Sofiero och Ramlösa med sitt besök men icke förunnat Stockholm hedern deraf, utan låtit prins Oscar gifva sig ett konsuls exeqvatur och derpå dragit hem till sitt land igen. Man tycker att den uppmärksamhet mot främlingar, hvarför den svenska hufvudstaden gjort sig ryktbar och hvarpå medlemmarne af så utmärkta prof, berättigat Stockholm till en liten påhelsning äfven af den egyptiske mannen. : Sedan-vår sista krönika har den transatlantiska telegrafen tillfört Europa de första nyheterna från nya verlden. De inskränkte sig till meddelandet ef ett par utnämningar. Det lönte visst mödan att för det ändamålet knyta ett samband på ginaste väg mellan de båda hemisfererna! Eller skulle det vara så, att befordringsväsendet.i Amerika spelar samma vigtiga roll som i Eu: ropa, att man der som här jägtar efter embeten och tjenster, med ett ord, att verlden är sig allestädes lik? Hvad skall man då hitta på ait tala om, som är nytt och pikant? Bröderna Bergs ballong företedde vid sitt andra uppstigande blott den nyheten, att ett fruntimmer medföljde — en Jomfrue Madsen, sehweizerisångerska till yrket, bördig från Danmark. Denna unga dam skall i sin dagbok för i söndags kunna göra samma anteckning som den sköna resanden på Kinnekulle: ?I dag hafver jag varit eå högt, att jag aldrig hafver varit så högt?, och sedan kunna berömma sig af att under en timma ha väckt mera uppseende im de flesta af hennes kön under hela sitt lif. ?Les jours se suivent, et ne se ressemblent pas?, skulle min franske yrkesbroder kunna säga. Detsamma säger jag: dagar komma och dagar gå, och den ena är icke Ik den andra. Efter regn kommer solsken och efter skolskenet regn igen; det gäller att passa på mellan afspolningarna, hvilka himlen, mäktigt understödjande kommunalstyrelsens sträfvanden för hufvudstadens snygghet, till öfverflöd består oss med, i fall man under dessa tidens omständigheter känner sig. hå gad för lustvandringar men är rädd för spufva. den kinesiska ambassaden sednast fingo röna Som ni mins hade vi äfven under förral veckan ett par vackra sommardagar; jag anslog den ena af dem till en utflykt åt Haga, som mitt landsfrämmande ännu icke sett. Den derstädes anordnade blomsterexpositionen var redan slut, men vi räknade på direktör Ericssons förbindlighet, som nog skulle för oss öppna hans Eden när vi hunnit så långt som till dess port, och gingo således till en början att taga de kungliga fovidengerna i betraktande. Vi funnoder errar Andersson, Pettersson och Lundström före oss. Det var tre vandringsmän, som i väntan på ångbåten, hvilken om en fjerdedels timma skulle afgå, kommit öfverens om att göra en rund genom de kungliga gemaken. Det gick iett flygande! Andersson, den ordentlige snickaren, som var angelägen att komma hem i rättan tid, påminte hvarje ögonblick sina kamrater om ångbåten, som skulle gå ifrån dem ifall de fördröjde sig; Pettersson, den liflige skräddaren, ilade igenom rummen med ett pappersblad i handen, på hvilket han. då och då klottrade ett par ord efter förevisarens uppgifter, utan att gifva sig tid att kasta en-blick på de påpekade märkvärdigheterna; Lundström slutligen, den lustige skomakaren, gjorde sina anmärkningar vid allt hvad han-såg, talande öm antiker, målningar, tapeter, furstehus och höga herrar i en ton af öfverlägsenhet, som på ett särdeles komiskt sätt kontrasterade mot mannens tarfliga figur och utseende. Det låg dock en viss pretention i hans hållning, liksom i den ljusa peruk han bar öfver återstoderna af ett mörkt hår, och i lornjetten, som han litet emellan förde dubbel till ögonvrån. Konung Gustaf III! presenterar slottsvaktmästaren. — Ja, honom ba vi icke tid med nu, säger Andersson; vi få lof att skynda oss för ångbåtens skull. — Låt mig bara skrifva upp namnet, ber Pettersson; det var Gustaf Ill. — Ah, hvilken man! utropar Lundström med känsla; jag har några bref af honom, som äro charmanta... ?De här vaserna hemförde Gustaf III från Herculanum, upplyser vaktmästaren. — De få vara till en annan gång, säger Anlersson ; ångbåten... — Låt mig bara skrifva pp dem! ber Pettersson. — Äro de från erculanum, anmärker Lundström, så borde le ha sin plats i nationalmuseum: ?Den der bysten på kaminen föreställer Socrates. — Var det icke en signal från ångS G d i 4 g v k