Aftonbladet – 8 augusti 1866, sida 2

Landstingen och folkskolan. IL. Antaget alltså, att de satser, som här ofvan ramställts i fråga om omfånget af statens ätt och pligt att ingripa i den allmänna koluppfostrans lifvande och underlättande, afva någon grund — följer då att söka ngifva hvad som skulle kunna kallas sjelftyrelsens uppgifter eller med andra ord Ila de inrättningars, myndigheters och förningars verksamhet i och för skolan, som ga att, i öfverensstämmelse med den allnänna skollagen, men för öfrigt oberoende f centralmyndighetens eller statens speiella ingripande, förvalta och utveckla den llmänna skoluppfostran, d. v. s landsingens, kommunernas, de fria associatioiernas och de enskildes. Vår uppgift må vid detta tillfälle endast älla landstingen. Hvarje län bör, til en början, upprätta sina ildningskurser för folkskolelärare (i samband ned länsskoleinspektionen) — statsmakterna nå nu dervid ega att pröfva och gilla eller örkasta dessa de särskilda länens förslag ill stadgar för dessa lärare-skolor eller läarekurser. Hvarje. län bör välja sitt läns skolråd och ina skolinspektörer, till upprätthållande och jfvervakande af länets folkskoleväsende — statsmakterna må nu dervid ega att tillse, tt de fordringar, som de enligt allmän skollag kunna hafva att göra i fråga om skolans riktning och ordning, måtte uppfylas. Hvarje län bör uyprätta sin inkomstoch! utgiftsstat för sitt folkskoleväsende — statsmakterna må nu dervid ega, att, allt efter som de särskilda länen det övska, träda emellan med de bidrag, som för de särskilda länen kunna befinnas erforderliga. Under detta folkskolans ordnande länsvis — verksammare såsom det synes böra blifva än den nuvarande centralisationsförfattningens, då länens skolråd alltid bör bättre än statsförvaltnivgen känna och uppfylla sina åligganden allt efter de särskilda bygdernas olika behof — förvalta kommunerna hvar och en för sig sina skolor, utan alla sjelfskrifna ordförande, med skollärare invalda i skolråden, sjelfverksamt, starkt och lefvande. ; Eller ekulle man väl ännu misströsta om att folket förstår sitt eget bästa, eller skulle man ännu ha rätt att förutsätta, att folket behöfver genom centralförvaltningens ingripande i all tid hållas i omyndighetstillstånd i fråga om förvaltningen af deras barns uppfostran? Eller om man anser den kortsynta egennyttan ännu vara alltför mäktig, och att sålunda staten bör fortfarande vara folkets förmyndare i skolans angelägenheter — hvilken åsigt väl ligger till grund för centralisationsförfattningen i detta fell — huru stämmer väl detta med hela vårt nya författningsskick, som ju grundar sig på insigten om att känslan för och begreppen om allmänt väl numera äro så allmänna, att snart sagdt hvarje svensk man och qvinna böra med sin röst, direkt eller indirekt, få välja folkombuden vid riksdagarne? Frågan om en dylik decentralisation af folxskolans förvaltning måste väl således numera vara hvad man kallar en tidsfråga. Att vår nuvarande regering sjelf så anser densamma terde få slutas deraf, att det är just af densamma som den närvarande landstingsförfattningen med dess stadgande om landstingens rätt att egna sin verksamhet bland annat åt folkskolans angelägenheter utfärdats. Och att landstingen äfven sjelfva med lif och värma fattat denna dederas uppgift, visas tillräckligt af den verksamhet i detta fall, som några bland dem redan utvecklat. Det är också denna deras verksamhet, som man här särskildt vill söka framhålla, sedan man här ofvan sökt antyda den utgångspunkt, hvarifrån vi anse vårt folkskoleväsendes framtida utveckling torde böra uppfattas. Det var med tacksamhet och glädje folket mottog underrättelsen om folkskoleinispektionens ordnande. Man hade inom kommunerna grundligt erfarit svårigheterna att göra folkskolan till hvad hon borde vara, så länge presten och domkapitlen voro de enda mellanlänkarne mellan kommunen och staten. Hvarje kommun lefde ett temligen isoleradt lif då den nämnda förbindelsen med centrallifvet icke alltid var just särdeles lifaktig. Man hade svårt för att inse, hvartill skolan, sådan den genom den nya lagen bestämts, skulle tjena, om icke till att förbereda för den första nattvardsläsningen. Man tyckte sig åtminstone finna, att det förmynderskap under presten och domkapitlet, hvarunder skolan ställdes, icke åsyftade något synnerligt annat eller mera; och mången tyckte, att denna förberedelse kunde lika väl nu som förr göras af presten, som ju hade sin aflöning derför. Att barnen fingo läsa sin katekes, och till särdeles mycket annat sträckte sig ju icke den s.k. undervisningen, under en vid seminariet mer eller mindre illa utrustad lärares ledning i stället för under prestens, tycktes icke vara någon synnerligt stor förbättring. Skolan var ju dock i det hela taget icke något annat än en förgård till kyrkan, och om behofvet af en sådan förgård voro meningarne temligen delade. Men så kom förordningen om folkskoleinspektionen. Man fruktade väl — och, såsom det äfven på flera håll visade sig, icke utan skäl — att förnämligast prester skulle dertill väljas, men man hoppades dock, att ett nytt lif skulle derigenom väckas i och för skolan. Och man bedrog sig icke. Folkskoleinspektionen har redan visat sig bringa ett lif och en rörelse i folkskolan, som kommunernas prester och domkapitlen icke ensamma förmått åstadkomma. De särskilda länen eller, rättar sagdt, stiften eller stiftsområdena ha derigenom, kännbarare än förr, fått inom sig erfara ett nytt lif såsom större kretsar, hvarifrån de annars ensliga eller endast af domkapitlen formelt sammanhållna kom: Kf p m mm mm e mt m m M CH Et TR mm mr