Aftonbladet – 7 augusti 1866, sida 3

dan ha så mycket på mitt samvete hva dömen beträffar, om hvars inre, med bild stoder äfven der, sköna, isynnerhet koret fönster med glasmålningar och de två präk tiga altare i korskeppet jag blott omnämnt Jag var der just i dag, i förbigående, fö att taga afsked. Den italienska solen ske: genom ett af de höga fönstren och kastad strimmor af brinnande purpur öfver mar mormosaikgolfvet. Det var ståtligt. Leonardo da Vincis nattvard finns i er f. d. klostermatsal, ett s. k. refektorium en aflägsen stadsdel. Det öfriga af då fordna klosterbyggnaderna begagnas nu så som kasern. Klosterkyrkan, dess namn ä S:ta Maria della Grazie, är ännu väl bibe hållen och till en del byggd af Bramanto egendomlig italiensk stil, en stil som ka kallas en pittoresk roccoco af den antika Det gamla refektoriet är aflångt, smalt, hög med hvälfdt tak och fönstren sittande hög upp på ena sidan. Till höger, när mar kommer in, är nattvarden målad på fond väggen. Det synes mig som om hos Leo nardo da Vinci ensam af alla de stora ita lienska målarne det plastiska och det reni malerische elementet i full jemnvigt genom trängt hvarandra. Hos Rafael och Michel Angelo är det plastiska elementet öfvervä gande på olika sätt, den ena behagfullt skön, den andra sublim. Correggio är den idylliska clairobscurens målare, litet tom i dej hela, och hos de stora venetianska mästarne har det rent malerische, färgeffekten hell och hållet tagit öfverhand, ehuru på ett sannt konstskönt sätt, icke såsom hos några af holländarne, så att man får lust att känna efter om t. ex. sidentyget ej är verklighet. Hos Leonardo da Vinci är oändlig värdighet förenad med behag och sanning. Det sätt, hvarpå lärjungarne, tre och tre, äro grupperade och lutade mot hvarandra, så att frälsarens person i midten står fram för sig sjelf, med en bakgrund af det öppna, tredelade fönstret, hvarigenom dagern och ljuset flyta öfver det hela, är så mästerligt och på en gång enkelt uppfunnet som möjligt. Uttrycket i ansigtet och gestalten hus alla figurerna svara deremot. Det är rörlighet och fullt lif i det hela, och dock en harmonisk enhet, som uttrycker den smärtsamma tanke, hvaraf hvar och en på sitt olika sätt är gripen. Det är ett mönster för alla tiders målarekonst. Hvilken skada blott att det redan till hälften är förstördt, emedan mästaren begagnat oljefärger på kalkväggen, som genom sin fukt småningom förstör dem. Jag köpte på stället en liten fotografi af originalet, på det att du må få se huru illa medfaret det är. I Palazzo delle Scienze ed Arte, kalladt Brera, har Milano on ganska stor tafvelsamling, bland hvilken flera vackra saker af den rena och behagrulla Luini. Här finns också Rafaels bekanta Jungfru Marie förmälning, fin, nästan petig, utsökt behagfull, men med enformig lärgton. Jag såg också här några nyare italienska målningar, genretaflor och porträtter från sednaste tid, bland andra Garihaldi på sin af faror uppfyllda flykt efter Roms fall, bärande, jemte en trogen följeslagare, sin sjuka hustru genom ett snår af hög vass, försigtigt och sorgset spejande omkring, samt ett porträtt af Cavour, ypperligt måladt, blicken humoristiskt kisande, munnen uttryckande så mycket energi och sjelftillit som möjligt, den höga, runda pannan glänsande af idger och insigt. I nägra af rummen såg man akademiens elevers prisbelönta arbeten såväl i mälning som i skulptur. De voro i sanning icke att för;kta. Naturligtvis har jag ej heller försummat att besöka bibliotekerna. Det s.k. Ambrosianska har en dyrbar manuskriptsamling. Man ser här bland annat sådana örnäma kräsligheter som Virgilius med ;genhändiga anmärkningar af Petrarca, utökt prydligt skrifna, en af de äldsta, dyrvart utstyrd afskrift af Dantes Divina Comoedia, m. m. Att autografer af Tasso, Ariosto, Galilei, Carl Borromees m. fl. icke aknas, säger sig sjelft. Man kan redan vå stilen se Ariostos och Tassos olika kaakter, den ena lugn, prydlig, sjelfbelåten, len andra nervös, hetsig. I ett skåp sågs n blond härlock — som ett barns — af sucretia Borgia. Rummen äro gammaldags, öga, med hvälfda tak och bokryggarne se ck så pergamentlika och gammaldags ut om möjligt. Det märkes väl att dessa ibliotek icke härröra från i går. Statyer ch byster, bland andra af Vincenzo Monti ch Byron, af Thorwaldsen, samt dessutom ågra vackra basreliefer i marmor af Thorvaldsen. Men ännu mer tyckte jag om iblioteksrummen i Brera. De voro stora, flånga, hvälfda, belysta från ena sidan, nycket gammaldags trefliga, och i det anenäma fridfulla halfdunklet sutto massor f äldre och yngre personer, ifrigt läsande ch annoterande vid gröna bord. I korriorerna funnos byster af utmärkta vetenkapsmän och konstnärer, och kring den yrkantiga med öppen portik i två våningar mgifna gården statyer och marmortaflor ned inskriptioner till minne af snillen och irda. Med ett ord, Brera syntes vara ett ediget och godt hemvist för vetenskaper ch konster, utan prålig lyx. Milano ären allo förståndig stad, om hvilken jag ännu ill tillägga att den ock är renlig, hvilket j torde vara fallet med städerna söderut. Hvilken lyckligt begåfvad nation är icke en italienska, som öfvat vetenskaperna med emma lätthet som man njuter ett nöje, och om besitter det sköna och den utöfvande onstförmågan såsom en omedelbar naturstinkt! Derför äro ock dess monumenter, iväl äldre som nyare, icke några mödoamt uttänkta och arbetade hårda och stela Ister, utan fulla af eldigt lif och naturligt, kt behag. Det märkes redan här och äfen på i sig sjelfva mindre utmärkta konstIster, att de dock alla äro gjorda med lättj et och con amare. —b— j 4 j Här och der i backarne. Betraktelser under en fotresa i Blekinge. c 1