Aftonbladet – 7 augusti 1866, sida 2

Det är saken, mr Gibson, ni behandlar henne ej som ert eget barn !? utbröt hans hustru med en blick på styfdottern. Men under den dispyt som sålunda började, smög Molly sig ut och gick för att uppsöka Cyntia. Hon trodde sig medföra en helande balsam i orden: Jag håller af henne nästan som om hon vore mitt eget barn.? — Men Cyntia hade stängt sig inne i sitt eget ram och ville icke öppna dörren. Öppna för mig, så är du snäll?, bad Molly. ?Jag har något att säga d g — jag vill se dig — öppna för mig !? ?Nej, svarade Cyntia, icke nu. Jag har icke tid. Låt mig vara i fred. Jag vill icke höra hvad du har att säga mig. Jag behöfver ej se dig. Sedermera skola vi träffas och då — — Molly stod qvar, eftertänkande något öfvertalningsmedel, men utan att säga något. Efter ett par minuter ropade Cyntia;: Ar du ännu der, Molly?? och då Molly svarade ja, i hopp om ett vänligt ord innan hon gick åtminstone, återtog Öyntia med samma hårda, malmlika stämma, hvari låg både beslutsamhet och nedslagenhet: Gå bort, Molly. Jag kan ej uthärda att veta dig der — väntande och lyssnande. Gå ned — ut ur huset — hvart som helst — gå bara. Det är det enda du nu kan göra för mig.? PEMTIONDEFÖRSTA KAPITLET. Olyckan kommer sällan ensam. Molly hade ej ännu aftagit sia promenaddrägt och hon gick bort, som man bedt henne; hon gick bort med sin tanga börda på sinnet, tills hon kom till en äng, icke så längt aflägsen, der hon alltid brukat söka ensamhetens tröst, ända sedan hon var barn, och der satte hon aig på vägkanten under häcken ogh dolde ansigtet i händerna, urder det hon, darrande i hela kroppen, tänkte på Cyntias smärta, som hon ej fick lindra eller vidröra. Hon visste ej huru länge hon suttit der, men då hon köm tillbakafoch