Aftonbladet – 4 augusti 1866, sida 3

på samma väg, så hade derom uppgift va-I rit särdeles önskvärd. Att de engelska skevorna äro tillverkade af sämre jern än de I svenska, bestrides af ingen. Men hufvudfrågan är om ej de förra, relatift till priset Jändå kunna vara ändamålsenligare än de senare. ) Jagbehöfver väl icke erinra att de med citationstecken försedda yttrandena icke förskrifva sig från exponenten af skenorna, som allenast vid desamma fogat de ofvananförda sifferuppgifterna. Men då man så lättvindigt af de ofullständiga uppgifterna kunnat arbeta sig upp till så raska slutsatser, så är det naturligt att man äfven svårligen kan undgå att med bedröfvelse tänka på att de väldiga band af jern, som omgifva Sverge från Östersjön till Nordsjön, ifrån Upsala till Skånes hamnar, skola vara af engelskt jern?. En sådan bedröfvelse kan anblicken af en svensk jernvägsskena af ofvan antydda beskaffenhet Estadkomma! Jag tror dock att denna bedröfvelse kan lindras, såvida man icke såsom en oeftergifligregelhar uppställt för sig att alla svenska produkter böra till begagnande föredragas för de utländska, och utan afseende derpå om de förra äro dyrare än de sednare. Man har segt att jernvägsstyrelsena visar en för den oinvigde oförklarlig smak för utländska tillverkningar? af jernvägsmateriel: att styrelsen vid anskaffningarne af sådan ingalunda uppmuntrat svenska fabrikanter, utan uppställt för dem Pöfverdrifna fordringar, som näppeligen ifrågakomma vid beställningar i utlandet, och att de svenska fabrikanterna blifvit trakasserade vid beställningar, m. m. allt i den syftning att styrelsen hvarken tillgodosett statens eller den svenska jernindustriens bästa. Dessa beskyllningar hafva, fastän vederlagda, upprepats dels afrepresentanter, som gjort sig till ensidiga målsmän för industriidkare, hvilka sannolikt mera sett på sina än på statens fördelar, och dels af andra personer, som funnit det vida beqvämare att döma efter godtycke än efter omsorgsfull pröfning. Det är allmänt kändt att rikets ständer städs2 påyrkat största möjliga sparsamhet i afseende på kostnaden såväl för jernvägsbyggnaderna, som för materielens onskaffande, att kostnadsförslagen hafva isådant syfte blitvit uppgjorda och att anslagen likaledes derefter beviljade, ofta äfven nedprutats. Ständerna hafva aldrig uttalat någon önskan, än mindre lemnat någon föreskrift att svensk materiel företrädesvis skulle användas, väl vetande att resultatet af en sådan föreskrift skulle ådragit statskassan en större utgift. Ständerna ha likaledes afvisat de flera gånger i motionsväg väckta förslag, åsyftande uppoffringar från statens sida, för att åstadkomma tillverkning af svensk jernvägsmateriel, och öfverlemnat åt jernvägsstyrelsen att anskaffa den bästa och billigaste materiel. Men, invändes kanske, då styrelsen fått fria händer, hvarföre hear den icke till den svenska industriens befrämjande begagnat svensk materiel? — Jag svarar derpå: Styrelsen har städse begagnat och begagnar svensk materiel, då priset på denna icke är högre än på den utländska. Bevisa det — torde någon ropa till mig — och upprepa slagordet: styrelsens kända benägenhet för utländsk materiel. Bevieet ligger nära till hands i jernvägsstyrelsens kontrollerade räkenskuper, hvars vitsord rimligtvis icke kan jäfvas. Från och med 1855, då jernvägsarbetena för statens rökning började, till och med utgången af 1865 uppgär totalutgiften för den af styrelsen anskaflude och beställda jernvägsmaterielen (i rundt tal) till 22,462,000 rdr. 1 denna summa ingär utgiften för utländska skenor (railer) till 9,779,000 rdr, dito för öfrig materiel från utländska verkstäder till 7,488,000 rdr och från svenska verkstäder till 5,193,000 rdr. Redan häraf visar sig att uppgiften om styrelsens kända benägenhet för utländsk materiel tarfvar betydlig modifikation. Denna benägenhet har alldeles icke sin grund i obehörig förkärlek för det utländska, utan i den oafvisliga nödvändigheten, betingad dels af rent finansiella skäl (det billigare priset), dels af nödvändigheten att inom kort tid anskaffa den behöfliga materielen för de knappa medel, som ständerna vanligen i yttersta stunden beviljat, och dels af de stora svårigheter som i flera år mötte i afseende på anskaffningen af svensk materiel — svårigheter, som styrelsen icke kunnat undanrödja utan medelst betydliga uppoflringar (högre pris), till hvars bestridande styrelsen saknade både medel och befogenhet. I samma mån de svenska fabrikanterna dels rättat sina priser efter de i utlandet gångbara och dels hunnit inöfva sina arbetare, har jernvägsmateriel af svensk tillverkning anlitats, hvilket ock framgår deraf att då totalkostnaden för den under åren 1863—65 af trafikstyrelsen anskaffade materielen uppgått till 1,998,000 rdr, så ingår i denna summa ett belopp af 900,000 rdr för svensk materiel, och återstoden för sådan som svårligen, alt icke säga omöjligt, inom landet på så kort tid som erfordrats, kunnat åstadkommas, och bestämdt icketill samma billiga pi som från utlandet. Förhållandet är enahanda med den materiel som under innevaande år kommer att anskattas. Den svenska uppgår nemligen till 806,600 rdr, den utländska till 1,167,600 rdr. — I den sednare summan ingår liqviden för 12 lokomotiver, erforderliga under loppet af detta är, hvilkas tillverkning i Sverge omöjligt kunnat medhinnas på den korta tiden emellan ständernas beviljande af medel och maskinernas Jevereriug. Att äfven vid ifrågavarande beställning den svenska industrien blifvit afsedd, synes deraf att dessa lokomotiver skola förses med gjutståls-tyres från Högbo. Vidare torde förtjena uppmärksam. mas, att hos J. Kockum i Malmö, hr Petersson i Lendskrona och hr Keiller i Götebor; äro beställda, för en summa af 798,000 rdr, 400 stycken godsvagnar och 3 fångvagnar, samt hos hr W. Zethelius på Surahammar 1000 satser axlar och hjul att levereras under lonnet af I AA 23 är för fillgvammane