Aftonbladet – 4 augusti 1866, sida 3

Krigsskådoplatsen 1 Italion. Sjöslaget vid Lissa har framkallat en ofantlig förbittring i Italien. Tidningarne klaga häftigt öfver att amiral Persano öfverlemnat hvarje skepp åt sig sjelft, så att det under stridens lopp soknades enhet i kommandot. Stämningen mot amiralen skall vara så förbittrad, att det vore fara för hans lif, i fall hon visade sig offentligt. Den radikala pressen synes ha gjort till sin uppgift att öka gäsningen i sinnena. En tidning vill att man skall uthvissla Persano, hvarest han visar sig, en annan vill ha honom fälld af domstolarne, och en tredje uppmanar till att sätta adresser i gång. En sådan adress är också redan utfärdad af sjöföreningen i Genua och försedd med öfver 500 underskrilter från skeppskaptener, redare och chefer för de största handelshu sen; den förklarar att amiralen visat sig oduglig och fordrar att hans post måtte öfverlemnas åt konteramiralen Galli della Mantica. Förbiltringen är isynnerhet stark i sjöstäderna, hvarifrån flottans manskap är taget, såsom Ancona och Neapel. I Ancona ropade man på gatorna: ?Lefve konungen! Död åt Persano!? och flottans offlicerare och matroser måste konsigneras ombord, emedan de gjorde gemensam sak med massan. Marinministern Depretis, som befann sig i Ancona, har sökt lugna stäm ningen genom att amiralens beteende skall bli behörigen undersökt och att regeringen känner sin pligt och skall veta att uppfylla den. Den undersökning, som italienska regeringen låtit anställa rörande Persanos förhållande i egenskap af öfverbefälhafvare för flottan, vänder sig kring följande fyra punkter: 1) Huru kunde flottan, efter de oerhörda summor, som derpå användts, vara utblottad på materiel och erforderligt skeppsartilleri? 2) Hvarföre har Persano angripit Lissa och icke Pola, då Istrien var det egentliga krigsobjektet? 3) Hvarföre begaf han sig från amiralskeppet ombord på Affendatore och förlamade på detta sätt aila flottans rörelser? 4) Hvarför hade han, då han kände den österrikiska armens anfallsplaner, splittrat flottan genom angreppet på Fort Georgia? Till följd af den hemlighetsfullhet, hvari de italienska generalerna insvept sig alltifrån krigets början, har man hittills känt föga till de frivilligas operationer. Journal des Debats meddelar nu en totalöfverblick öfver dem, och som det icke torde vara utan intresse att få en riktig uppfattning af Garibaldis krigiska företag i södra Tyrolen, låna vi ur nämnda uppsats följande: De frivilliga hade fått på sin lott att intränga i Tyrolen; men dessa trakters naturliga försvarsverk och fiendens motstånd gjorde det snart nödvändigt att förstärka dessa tappra, men oöfvade trupper med tvenne bataljoner bersaglieri. Man sände dem efter Garibaldis nederlag vid MonteSuello genast en tredje och slutligen såg man sig tvungen att taga sin tillflykt till divisionen Medici (tillhörande Cialdinis armekår) för att vinna någon framgång i Tyrolen. Garibaldis plan synes varit att locka fienden till flera af Tyrolens spunkter, för att derigenom försvaga honom, medan de frivilliga skulle bryta fram öfver Stilfzer-Joch och Tonale samt genom Chiesa-dalen. Mot slutet af Juni (den 23) kastade sig frikårerna från Como in på de tvenne vägar, som i öster föra till Tyrolen. Den första, norr om Como-sjön, för öfver Sondrio och Bormio till Stilfö r-Joch och derifrån genom Trafod-dalen till Glurn i Adige-dalen. Detta är den stora Veltlin-vägen eller Adda-dalen. Den andra, mindre betyd norr om Idrosjön, följ dalen och 1 per ut i Tonale-Joch, på andra sidan om h ken den genom Sulzbergdalen äfvenledes mynnar ut i Adige-bassinen. Slutligen stiger den tredje upp genom Chiesa-dalen, norr om Idron. Pi höjden från Tione, vid ingången till Rendenadalen, tager den tvärt af åt vester och för öfver Rogali, Doblino och Vezzano till Trient; men mellan Tione och Idrosjön, på andra sidan om köpingen Storo, leder en liten sidoväg, som öfver Ampola, Bececca och genom Ledrodalen går till Riva, vid öfversta nordliga ändan af Gardasjön. Denna sidoväg tog Garibaldi. Sådan är i korthet skådeplatsen för de operationer, som egt rum i Tyrolen. På den första af dessa punkter i Veltlin hade rrikarne från fälttågets början en ypperlig ställning på StilfzerJoch. I besittning af Bormio, hade de ryckt fram till Leprese ; men den 12 Juli slogo afdelningar af det mobila nationalgardet, som hade förenat sig med öfverste Guicciardis fienden tillbaka, efter en strid, som räckte hela dagen. De återtogo Bormio och bemäktizade i vån den första kantonnieren på Stilfzeredan denna tid hörde man ingenting från denna Den 23 Juli lär dock strid försiggått derstädes, hvars utgång ännu r okänd. På den andra punkten, vid foten af Tonale, vid ingången till Comonica len, kommo österrikarne till Vezza, i det de följde Edolos lopp. De blefvo dock uppehållna genom ett energiskt motstånd n bataljon bersaglieri och öfverste Cadolinos frivilliga. Här, liksom På Stilfzer-Joch, bibehöllo österrikarne orubbadt sina en gång intagna ställningar. På tredje punkten, 1 Chiesadalen, der Garibaldi opererade, var striden längre och lifligare samt åtföljd af omvexlande krigslycka. I Ponte di Caffaro och Lodrone (23 och 24 Juni) höllo österrikarne Stånd; vid Monte-Suello (3 Juli) tillbakakastades den sårade Garibaldi till Anfo och var nöd