Aftonbladet – 4 augusti 1866, sida 3

Från flera håll påstås att den definitiva freden snart kommer att afslutas, måhända till och med i Nichkolsburg. Det ursprungligen påtänkta sammankallandet af en europeisk kongress skall nu vara alldeles öfvergifvet. Preussens förhållande till de fördrifna furstarne i norra och mellersta Tyskland antages bli alldeles uteslutet från de speciella förhandlingarne mellan stormakterna och komma att ordnas genom serskilda öfverenskommelser mellan de serskilda suveränerna och konungen af Preussen, för att derefter föreläggas det blifvande tyska parlamentet. Likasom preussarnes krigföring gått ut på att isolera och öfverflygla sina fiender hvar för sig, så har Preussen nu också genom sin diplomati lyckats genombryia sina motständares allians och tvinga dem att hvar för sig bedja om fred. Under de sednaste dagarne har varit en verklig stormlöpning af sändebud från de tyska furstarne i Nickolsburg för att få audiens hos konung Wilhelm. Först kom hr von åer Pfordten från Baiern, vidare sändebud från Baden, Hannover, Frankfurt, HessenDarmstadt och Meiningen, och slutligen prins Fredrik af Wirtemberg samt wiirtembergske ministern Varabiiler. Frankfurt har sluppit tvångsinqvarteringen, men ännu icke kontributionen. Preussiska tidningar påpeka att frankfurtermillionärernas jemmer och veklagan är alldeles oberättigad, då de kort före krigets utbrott erbjödo Österrike ett räntefritt lån på 25 millioner gulden eller presist lika mycket som Preussen fordrar. Beskjutningen af Wiärzburg började den 27 Juli kl. 1 att antaga en häftigare karakter, och snart visade sig att de otaliga granater och kartescher som träffade staden slungades från ett preussiskt batteri på Nikolausberget. Från samma punkt besköto dessutom 10 kanoner oupphörligen södra sidan af fästningen, under det 20 kanoner på Hexbrottet dundrade mot dess vestra sida. Inemot klockan half 2 råkade tyghuset i brand. Den ofantliga svarta rökpelaren, brandsignalerna, de nedslående kulorna och de med starka kvallar exploderande granaterna ökade ångsten mer och mer. Klockan tre qvart till 3 kom ingeniörkaptenen grefve Drexel såsom parlamentär från baierska högqvarteret till iästningen Marienberg för att hejda elden, hvars verkan trängt preussarne ut öfver Hettstadt. Parlamentären, som medförde underrättelse att Baiern och Preussen afslutat en vapenhvila till den 2 Augusti, skall ha erhållit till svar af general Manteuffel att han ännu icke blifvit underrättad derom, och att han följande dag, om ingen underrättelse om saken inträffade derförinnan, ämnade fortsätta fiendtligheterna mot Wirzburg, hvars besittning för honom var af stor vigt. Preussiska kanonerna voro väl riktade och demon erade tre af bairarnes kanoner, hvaremot förträffligt riktade skott från fästningen demonterade elfva fiendtliga kanoner, som preussarne måste lemna efter sig. På fästningen dödades en kanonier och några sårades. I sjelfva staden blefvo många hus temligen svårt skadade. Marienburgs fästningsverk ledo deremot föga skada. Vestra tornets massiva qvaderstenar sprängdes icke ens af de svåraste kulorna utan fingo blott tumsdjupa repor. Tygnuset nedbrana till hela sin kolossala längd. Tusentals af de bästa Podewilsgevär och andra vapen, gamla troföer m, m. förstördes och skadan uppskattas till flera hundra tusen gulden. Hettan var så stark alt vapnen smälte tillhopa i täta otormliga massor. Under denna förfärliga temperatur, kringsvärmade af glödande skiffer och kreverande granater, kämpade baierska artilleriet med största kallblodighet och trängde tillbaka fienden som redan rustade sig till stormni Elden släcktes samma afton af brandkåren. Afven den Podewilska vallstudsaren häfdade sitt rykte, i det den förste ryttaren, som visade sig vid det fientliga batteriet på Nikolausberget, nedsköts dermed på 2500 stegs afstånd. (I en korrespondens fråa Frankfurt förklarag uppgiften att preussarne förlorat några kanoner helt och hållet diktad).