Aftonbladet – 1 augusti 1866, sida 3

art, så är det dock ej sjelfva materien som något betyder; betydelsen ligger deri att intelligensen för sina ändamål betjepar sig af ns kraft Och den faktor gom författaren i motsats till dem nyssnämnda måste beteckna som idealistisk, ?rceras egen andliga nratur, deras kraftiga vilja? etc., månne icke denna ytterst består i den personliga tapperheten, den kroppsliga kroften, satt i rörelse genom en uppjagad känslostämning, hvari väl torde ingå ej så få momenter af rent materiel art. Hvad åter angår snillet? hos härföraren så torde detta ej böra hänföras till någondera af nu ämnda fektorer, just derföre att det, såsidt det är af rätta slaget, betjenar sig af båda. Vi torde alltså med rätta kunna protestera mot det bruk ins. gjort af uttrycket ?den militära materislismen?, och vi känna 0ss manade dertill, så mycket mera, som man ofta genom namnet lyckas kesta ljus eller skugga öfver saken. Hr O. T:s utgjutelser mot materialismen i allmänhet, eburu i och för sig befogade, kunna vid detta tillfälle svårligen vara på sin plats, åtminstone förr än det blifvit bevisadt att åsigten verkligen förtjenar att brännmärkas med detta namn. Hvad åter sjelfva åsigten angår, så kan det väl svårligen vara författarens mening att bekämpa en mening som tillerkänner ?materielen afgörande vigt, och deremot menniskan sjelf underordnad? ; i så fall frukta vi att ins. fäktar mot en skuggbild itomma luften; ty få torde väl de vara som på allvar hysa en sådan öfvertygelse; åtminstone skulle det ej behöfvas en synnerligen stark ande? att borttaga den. Deremot torde det finnas många, som anse att en här som är försedd med bättre materiel har flera utsigter att segra och färre farhågor att blifva slagen, om den annars ledes af en intelligent härförare och består af krigsdugliga soldater. För att nedsöra äfven denna oskyldiga mening anför ins. åtskilliga exempel dels ur gamla, dels nyare historien, för att bevisa huru materielen vid de största segrar icke haft någon betydelse. Vi vilja :ågot närmare skärskåda dessa exempel. Icke vunno?, utropar ins., Miltiades och Themistocles segrarne vid Marathon och Salsmis till följd åf bättre materiel.? Ins. har bär valt en förmånlig pesition. Han påminner om en tid då eu ädelt folks hän: förelse flammade i en strid, som skulle betrygga eller tillintetgöra besittningen af allt hvad menniskan eller medborgaren eger ypperst. Men månne grekerna segrade blott zenom sin tapperhet eller ens genom sina tältherrars klokhet? Läs Herodots berättelse om slaget vid Plate, till och med om slaget vid Salamis. Tapperhet fattades ej s perserna heller; de betraktade striden som ett religionskrig. Örfverallt låter der:mot Herodot framlysa, hurn det var grekernas ordnade leder, säkra manövrering och bättre beväpning, som, ledda af anförarnes slokhet, afgjorde segren, De båda följanle exemplen ur Roms historia äro redan rån ins. egen ståndpunkt mindre väl valda. Var det ej samma romare, som kämpade rid Ceanne och vid Zama, skulle deras andliga natur? eller Ppligtk nslå vara svaare i den förra bataljen, då de kämpade ör sitt fosterlands försvar, än i den sed: vare? Plutarchi berättelse visar att romares anstalter äfven vid Canne ej varit så wfvudlösa. Men det som bestämde drabb:singarnes olika utgång var det i anseende ill sin beväpning och sina enabba rörelser emotståndliga numidiska rytteriet, som i en förra bataljen stod på carthaginenser. as, i den sednare på romarnes sida. Hvad ter angår Gustaf Adolfs segrar, så känner ;var och en de väsentliga förbättringar, han jort, hvaraf såväl manövreringens hastiget, som gevärssalvornas snabbhet blef följen; och Fredrik II omtalar sjelf 1 sina oevres posthumes?, hvilken fördel hans rigare h:7o för fiendens genom att begagna addstockar i; jern i stället för trä. Hvad ngår de båda napoleonernas krig, så voro 1 materielens fördelar i det hela lika på åda sidor. Vi förneka ingalunda att exemel kunna gifvas huru en armå, trots maerielens underlägsenhet, segrer genom sin änförelse eller härförarens intelligens; men e af ins. anförda tyckas oss ej bevisa hvad e voro ämnade att bevisa, och äfven om ättre varit anförda skulle dock deraf ej iljt de konseqvenser författaren velat draga.