Aftonbladet – 31 juli 1866, sida 2

allt starkare, en italiensk tidning i Roveredo el tog till valspråk: Diversite cest ma devise,s italienarnes sjelfkänsla växte, och tyskarnes al pretention att utgöra kulturfolket par pråference förstodo äfven de tyrolske italienarne att bemöta med de i abbe Vincenzo GioberR tis ryktbara skrift, Il primato morale e civile degli Italiani (1843), uttalade idter. Till det unga Italiens nationella poesi lemnade en sydtyrolare, Giovanni Prati, bidrag som inom l ti kort lefde på folkets läppar. Så kom Febrnarirevolutionen, snart stod Italien i eld och låga, en provisorisk regering förberedde sig att taga makten i Trento — hvilket emellertid förekoms af de ditskickade österrikiska trupperna under en af Radetzkys underbefälhatvare — och i början af April öfverskreds Tyrolens gräns af de första italienska friskarorna, föregångna af glödande flygskrifter, som manade att krossa den österriska örnen, den förbannade fågeln, som har två nöbbar, för att kunna sluka så mycket mer.? Osterrikiska regeringen vände sig genom den. popu läre erkehertig Johan till det tyska Tyrolens presterskap, som gjorde sitt bästa att elda sin hjord till kamp, och sålunda upp: stod ett verkligt nationalitetskrig, som först dämpades efter picmontesiska härens återtåg i följd af nederlaget vid Custozza (25 Juli). Österrikarne sjelfva erkänna, att kampen i Tyrolen kunde ha blifvit afgörande för kriget mellan Italien och Österrike; hade Carl Albert i rätt tid sändt en tillräcklig styrka till Tyrolen, så hade dermed den österrikiska armån klifvit beröfvad all undsättning och till och med kunnat afskäras från sin återtågslinie. Guerillakriget i Tyroliska alperna hade misslyckats, men målet öfvergaf man ej derföre, valde blott en annan väg. Österrikes dynasti lyckades behålla sitt italienska konungarike; med det fria lialien kunde sydtyrolarne ej blifva förenade; men upplösnin gen af den onaturliga förbindelsen med det tyska Tyrolen och tyska förbundet samt förenirg med Österrikes Lombardo-Venetian-ka besittningar vore väl åtminstone en fullt loyal önskan? Medan de italienska tyrolarne ihärdigt vägrade att deltaga i — och derigenom till slut äfven omintetgjorde — den reformerade landtdag för Tyro len, som österrikiska regeringen påbjudit, och i hvilken tyskarne skulle få 52, men italienarne blott 20 platser, sökte de i parlamentet i Frankfurt och hos österrikiska riksdagen i Wien vinna bifall för nyssnämnda plen, hvilken man deremot ej ansåg det löna mödan att framlägga på den ultrakonservativa landtdagen i Innsbruck. Af de 17 representanter, som Tyrolen egde sända till riksparlamentet i F ankfurt, voro 6 italienare, hvilka dit medförde och inlemnade en petition om Sydtyrolens (Trentos och Roveredos) skilsmessa från tyska förbundet. Men deras illusioner togo eit hastigt slut: en utomordentlig förbittring reste sig såväl i parlamentet som i den tyskal pressen mot detta yrkande, och förslag väck tes tillochmed att köra bort de italienske tyrolarne såsom ovärdiga?. Petitionen öf verlemnades till parlamentets folkrättsliga utskot:?. Detta utskott, hvars ordförande var Hohenstaufernas bekante historieskrifvare, professor Fr. v. Raumer, kunde naturligtvis ej tillstyrka ett sä?öfveriladtädelmod?. som att afstä Sydtyrolen, medan Elsass och Lothringen, Kurland och Lifland, Holland och Schweiz ännu voro i främmande händer?. Då petitionen föredrogs i parlamentets sextionde möte i Paulskyrken den 12 Augusti 1848, helsades de ultra tyska och sentimentala yttrandena mot densamma med stormande bifallsrep, medan friherre Giovanni di Prato, som förde ordet på italienarnes sida och med stor grundlighet och logisk skärpa vederlade de töregående talarne, rönte ljudliga yttringar af församlingens misshag. Säväl petitionen. som ett subsidiärt förslag, att Trento ochlå Roveredo åtminstone skuile få en från tyska Tyrolen skild representativ och administra tiv organisation, förkastades — och des at samma församling, som kort förut beslutit, att de icke tysk-talande folkstammarne I Tyskland garanteras en nationel utveckling, särskildt deras språks lika berättigande 2 kyrkan, skolan, litteratur, inre förvaltning och rättsskipning?. Ett par tyskar hade jock vågat läsa lagen för sina landsmän, nemli gen den bekante naturforskaren Vogt från Giessen som, till svar på talet om 4det tyska elementets? vidmakthållande i Sydtyrolen. satiriskt sporde dem om de kallade ?Väl ska Tyrolen? så, derför att det är bebodtaf :yskar, samt hegelianern Nauwerck ftråv Berlin, som eriorade om Posen och Slesvig och anmärkte, att han ej annat kunnat finna. än att man väl svärmade för nationaliteten, men tyvärr blott för sin egen?. Italienarne fortsatte nu sind operationer på en annan skådeplats — i Wien. Et ögonblick röjde sig ock såväl hos österrikiska regeringen som hos den konstituerande riksdagen i Wien och Kremsier en för dem gynnsam stämning; men sedan Ferdinand 1 i December 1848, abdikerat tronen till Frans Josef och furst Felix Schwarzenbergs mil nister kommit till styret, gjorde sig andra grundsatser — ?riksenheten? i motsats mo de federalistiska tendenserna — gällande, och inrikesministern grefve Stadion utfärdade en i skarpa ordalag affattad kungörelse (Februari 1849), att Tyrolens delning aldrig skulle eller kunde medgifvus?, sam: påbjöd stränga åtgärder mot den sydtyrolska agitationen?. Allt hvad Tyrolens italienska befolkning vann — äfven det blot: för en kort tid — var att i Trento upprätsades en särskild afdelning af den för hela Tyrolen gemensamma öfverlandsrätten il. Innsbruck. p Reaktionsperioden var redan inne. Den oktrojerade österrikiska riksförfattningen al den 4 Mars 1849 trädde aldrig i kraft; ef ter Napoleons statskupp blef den alldeles ! upphäfd den 31 December 1851, och i 1215 år hade Österrike hvarken nägon riksdag eller några landtdagar. Det var den Bachska gensdarmregeringens, den preventiva censurens och tidningskonfiskationernas dagar.? Härunder kunde de nationella önsk1 I Eh ör 02 mes OR et Aa mma Ar FA mu mm rt vt jä Jr i