Aftonbladet – 24 juli 1866, sida 3

ste trakter; vedetter marschera på afstånd från hvarandra öfver fälten i jemna steg med trupperna på vägen eller smyga de genom sädeskrarne så sakta som om de vore jägare ute för att söka vildt eller draga de Sig in iskogen; än Synas de, äh försvintia de bland träden, ganska tycket liknande hiindat som drifva på räf. Trup perna draga fram på vägen iöed lika stor uthållighet som första dagen de marscherade in i Sachsen. Infanterietzhar byxorna uppvikna eller stöfvelskaften dragna öfver byxorna och går munteri vägen fram, utan att känna sig mycket besväradt af den tunga kalfskinstornistern eller kokkärlet för att koka de rationer de bära på ryggen. Pickelhufvorna ha under fälttåget blifvit värre åtgångna än någon annan ekiperingspetsedel; på många är messingspiken borta, den har blifvit bortsliten af någon kula eller granatsplittra i bataljen vid Mönigsgrätz: Somliga pickelhufvor se ut som om de i en hastig vändning blifvit afslagna och tilltrampade af de efteråt följande leden. Från bandolerremmarne är all kritbeläggning borta och stöflorna ha förlorat all svärta; men gevärspiporna och bajonetterna äro blanka och rena och sticka kalla och grå af mot de mörkblå uniformerhä. Årtilleriets hästar, magra och med utstående reflex efter ansträngabde arbete och knapp föda, trafva muntert och ledigt framåt och stålkanonerna, som rulla bakefter dem, dragna af sex hästar, se på vägen ut som leksaker; men när marken, såsom på morgonen vid önigsgrätZ, är uppblött af regnet, måste de anlita all sin styrka för att sträfva med eh kanon uppför en backe. Här och der saknas fulla antalet hästar, ty som deras kroppar äro större än manskapels, ärb de mera utsatta för kulor och bomber och många dödas eller såras8 evårt när ett batteri rycker fram i elden. Efter bataljen vid Königgrätz kunde de positioner, som hade intagits af fältbatterierna, tydligen urskiljas genom antalet af döda hästar, som lågo der kanonvagnarne stått. Öfta lågö 20 eller 30 hästar ien lihie längs fronten af batteriet och andra gitigo haltande kring de döda kamraterna, dem de icke kunde förmå sig lemna. Men det dröjde ej länge förr än äfven de lågo utsträckta vå marken, ty sjukbärarne, som voro ute för att söka efter sårade, voro nog barmhertiga att aflossa sina karbiner bakom djurens öron och göra hastigt slut på deras plågor. Kavalleriet stwröfvar genom landet söder om hufvudarmen, hållande vakt om dess högra flygel, men då och då komma kavallerister upp till marschlinien, vanligen dock blott fåtaliga detachementer till bagagevagnarnes betäckande. Dessa detachementer utgöras af kavallerister af alla slag; kyrassierer i hvita rockar tätt omslutna af kyrassen och med tunga kragstöflor, följas snabbt af några ziethen-husarer i korta, röda jackor eller af några weimariska lätta kavallerister ljusblå, silfvergaloherade uniformer. I spetsen för hvarje kolonn rida uhlaner, hvilkas svarta och hvita lansflaggor svaja helt hemskt ofvan deras små mössor och ljusröda eller gula axelklaffar. Armån marscherar ännu på kolonner och från hvarje höjd kah man se de olika linierna ringlande fram likt långa blå ormar öfver marken, dykande ned i fördjupningarne, slingrande sig ge nom byarne, hvimlande bland träden, än försvinnande, än synliga bland buskar och svår, med hela milen mellan föroch eftertruppen. Alla skåda de rakt framåt, med solen mot sig, och de tyckas vika af mot fästningen Olmutz, under hvars vallar österrikarne hafva ett förskansadt lägerder öfver 100,000 stridbare män, säger man, stå med 400 kanoter: I dag ha vi marscherat gehöm ett bördigt land, från hvilket inbyggarne ej flytt sin kos; vi gingo än på vägar, här och der skuggade af fruktträd, än genom luftiga slättmarker med kalkklippan nästan uppe i dagen och en jordmån som knappt kunde ge näring åt det uppstickande korta, men tjocka gräset. Här och der reste sig klippor ända till 20 fots höjd, bildande groteskt formade, naturliga grottor, vid foten omgifna af furor och en mängd clika slags blommor. Alia husen i byarne äro byggda at tegel och hvitrappade, och i den minsta byn finnes alltid eh kyrka, hvars torn afslutas i en stor, klotlik topp, understundom förgylld, hvilket tyckes vara egendomligt för de slaviska länderna. Inga trähus synas till, ty folket här är mera välmående än det norr om Elbe, och vi lemnade bakom oss, när vi öfvergingo denna flod, trähusen, af hvilka så många sedan fingo upp i lågor till följd af artilleriets eld. usen äro både utanpå och inuti mycket snygga, och husgerådssakerna, af omåladt trä, äro så skurade, så hvita, att man i norra Böhmen ej har en aning om en sådan renlighet; alla jern och kopparsaker kring eldstäderna blänka som solen och afspegla bilderna af soldaterna, hvilka i sina dammiga kläder och tunga stöflor, smutsiga af marscherandet, ej tyckas vara riktigt på sin plats i de hus, der de bli inqvarterade. Inbyggarne sörja bittert öfver kriget, som härjat deras skörd; soldater af begge de krigförande armeerna ha inqvarterats i deras hus, österrikarne för två dagar tillbaka på deras reträtt, och mången ha söner eller bröder i österrikisk tjenst. Men något hat visa de ej mot de preussiska soldaterna, hvilka också äro myeket godmodiga af sig. De klaga öfver att deras hus blifvit förvandlade till baracker, deras sädesfält ill bivuaker, deras lador och uthus till stall för artillerihästar; men de anklaga ej soldaterna för detta våld, ty dertill, säga de, äro de lika oskyldiga som vi sjelfva. De gifva åt vårt folk hvad de hafva, men försöka ej uppskörta dem; värdshusärdcarne i städerna deremot sökte alltid bereda sig vinst på skilnaden mellan det preussiska och sterrikiska myntet. Högqvarteret har i afton blifvit förlagdt till ett sloster här. Presterna äro fortfarande qvar, men na öfverlåtit största delen af huset åt prins Frelrik Carl och hans stab. Vagnar och hästar stå uppställda på klostrets gård, officersuppassare gå visslande 1 korridorerna och cellerna ; tornistrar och kappsäckar bäras upp, och snart blir klostret ikt en barack, med den skilnaden dock, attprester beskedligt gå omkring och bjuda mat och Iryck åt både officerare och soldater; ty ehnru resterna anse dem såsom fiender både till sitt and och kanske äfven till sin kyrka, så veta de lock att armen har marscherat långt och fort, och derför öfva de en barmhertighet, som alltid vorde utgöra den sammanbindande länken melan alla kristna bekännelser. Klostret, med kyrkan tätt intill, ligger midt i len lilla staden, hvars hvita hus, glänsande i olskenet, sträcka sig utefter fyra hufvudgator, iggande i rät vinkel mot hvarandra. Mellan och pakom husen ligga små trädgårdar, i hvilka så;o8 mest engelska drifhusväxter; vinstocken tlängde i spalierer mot husväggarne, fälten rundt4 umkring buro rik, fullmogen skörd, och mellan ädesfälten såg man stora sträckor af brokig vallmo, som i detta land odlas i stor mängd. Xyrkklockorna ringa långsamt, förmodligen till vesper, ty det är söndag 1 dag, och några qvinor, med sjalarne på böhmiskt sätt burna på vara hufvudet, visa sig i kyrkdörren och betänka sig med vigvatten, vifvande åt hela sceen en karakter af fullkomlig fred. Men bajoetterna vid hvarje ingång, soldaterna, som ouppvörligt vanka omkring på gatorna, marketenarne, som uppslagit sina stånd tätt intill kyrsan och stå och prata med soldaterna om priset på tobak och snapsar, förkunna att den leende illa staden är högqvarteret för en armå, hvilken 1yss marscherat från ett slagfält och skyndar på väg igen för att tvinga sin motståndare att slåss; y preussiska armens uppgift måste nu bli att rara hack i häl på de retirerande österrikarne och att tvinga dem till strid innan de få tid att eorganisera sig. — j— ÖV mm RR I KR Km MM mm mm m VT