Aftonbladet – 24 juli 1866, sida 2

ter ända ned till skrufångkanonbåtarnes flotta har undergått ea viss nedsättning i värde genom Miantonomahs tillvaro och den tillväxande flottan af monitorer, hvilkas föregångare det varit. Alla vapens och krvigsmaskiners värde beror på krigssättets beskaffenhet för tillfället och de hjelpmedel fienden besitter. Likasom normanernas artilleri gjordes maktlöst genom plantageneternas och likasom framladdningsgevären blifvit nedsatta till en bråkdel af sitt värde genom uppfinningen af kammarladdnings gevär, likaså befinnas nu de fartyg, som för tjugo är sedan sades göra England ointagligt och trösta oss öfver saknaden af oerhördt stora armåer, odugliga mot ett fartyg, som knappt visar sig öfver vattnet och som med fullkomlig stadighet och noggrannhet kan afskjuta en projektil, som icke en gång våra bästa pansarplåtar kunna uthärda. Men om äfven vära bästa och yngsta fartyg nu, måste besinna, haru dt skall gå dem i denna nya motståndares händer, hvad finns det väl då för hopp för svärmare af föråldrade kuriositeter, hvilka nu öfverfylla våra ankarplatser? Det är nästan nedslående att tänka på det oerhördt stora motstånd, som oundvikligen skall göras mot försöket att höja vår flotta till nutidens ståndpunkt. Först cch främst har man den ofantliga massa af dyrbar egendom, som skall uppoffras, slopas för materialiernas skull eller säljas för en epoit styfver. Hvar och en, som sett ett gammalt fartyg plockas sönder, skall vara fö fälla tårar vid tanken på ati struktioner och så ypperliga materialic kastas. Aktningen för arbete och matcri är naturlig för oss alla, men mennickan ett ännu vackrare arbete, och ett ännu dyrbarare materiel, och vi kunna ej gå å att hopa sjömän i stora fartyg, der d lika mycket hemfallna å: förödelsen, som de fångar, hvilka berättas blifvit ef våra britiska förfäder inpackade i stora figurer af flötverk och uppbrända till deras gu ära. Då det är temhgen orimligt att vänta, att någop, som haft sin andel i frambringandet af någon af våra ståtliga tredäckare, någonsin skulle samtycka till dess förstöring eller ens dess försättande ur Ijenst, är det en lycka, att den hårda domen blifvit fälld af andra. Denna svårighet kan öfvervinnas. Ena annan återstår, hvilken vi bekänna ingilver oss större bekymmer. H. M:ts flottas officerare äro en mycket tapper kär, och de äro beredda att trotsa fienden och elementernas raseri; men de kunna icke lätt öfvertalas att lefva under vattenlinien och alt förses med luft af en ångmaskin. Det påstås, att dessa fartyg äro mycket beqvä mare och angenämare, än man kan förmoda att man der icke har någon känsla af osä kerhet, och att temperaturen lätt hålles sval; men då man ser våra pansarfartygs envia opopularitet, kan man knappt hoppas få upplefva den dag, då Medelhafsflottans flaggskepp höjer sig endast 36 tum öfver vattnet. Vi vänta på krig för att omvända våra gamla sjömän till en eådan nyhet som denza. Men huru många fartyg och huru många stolta besättningar, hvilka icke kunna ersättas med penningar, skola väl icke sänkas till hafsbotten, innan våra amiraler kunna bringas till förnuft! Det är allmänheten, icke männen af facket, som skall gå i spetsen; och nu om någonsin är tiden inne att undersöka förändringarne i sjökrigssättet, sjöartilleriet och fartygekonstruktionen, så vidt de inverka på H. M:ts flottas skepp och fartyg.? fig