Aftonbladet – 23 juli 1866, sida 3

EKONOMISKT. Att ?hvarje sak först får sitt rätta värde då den rätt användes är en osviklig sanning, som ej nog ofia kan upprepas. Så är det ock inom kreditväsendet. Om man upprättar en institution för ett ändamål och begagnar cen för ett annat, så får denna institution, derigenom att dess rätta användning blifvit förvisedd, ej tillfälle att gagna så, som den borde och kunde. Icke allenast på teoretisk väg, utan genom de mest kännbara erfarenhetsrön, har man varit i tillfälle att praktiskt öfvertyga sig om det fastighetskrediten icke bör sammanblandas med handelskrediten, till hvilken sistnämnda vi räkna den kredit som behöfver begagnas af industriidkarne. I och för detta särskiljande har man upprättat skilda institutioner, till sina grunder och verkningskrets helt och hållet olika. Fastighetskrediten har här i landet till sitt ordnande erhållit hypoteksföreningarne och såsom slutsten den allmänna hypoteksbanken. Dessa institutioner upptaga längre eller kortare amorteringslån och utlåna på ett motsvarande sätt penningkapital mot skuldbref, intecknade i fast egendom. Genom de läneoperationer som förenämnde institutioner genomfört har det sökta ändamålet vunnits, aft befria jordegeren från vå dan af en kort uppsägning och i stället bereda honom förmånen af smorteringslån, hvilka genom annuiteters ordentliga erläggande så småningom afbetalas. Det upplånta penningkapitalet har erhållits mot obligationer ställda att återbetalas på ungetär lika lång tid som de utlemnade amorteringslånen; om inbetalningarne fortgå ordentligt, atbördar man sig betydliga skulder på det minst betungande sätt. Då de bästa inteckningar antagligen borde upprätthållas i anseende genom ordentliga ränteliqvider, så kunde ju tagas för gifvet ati hypoteksföreningar mindre än andra penninginstitutioner skulle hafva känning al s. k. penniogkriser, men i den mån de afvika från bestämmelsen, att upplåning och utlåning skola stå i ett någorlunda förhållande till hvarandra i fråga om belopp och betalningsterminer, så har redan en afvikelse skett, hvilken kan medföra oro, om ej ännu större olägenheter. . . Handelsoch näringskrediten så vidt den är grundad på försäljningar och förlag, som inom kortare tid kunna liqvideras eller återgäldas, har till sin tjenst riksbanken, de enskilda bankerna och filialbankerna. Alla papper, vare sig vexlar eller reverser, som representera köpslut och äro till betalning förfallna inom sex månader, blifva vanli. gen diskonterade eller belånode af dessa Dankanstalter. Så snart dylika papper verk: ligen representera en gjord affär saknas hvarje anledning att vid förfallotiden bevilja uppskof med liqviden eller omsättning af länet. Landet behöftver vida mindre penningkapital för sin rörelse, om ordning iliqvider iakttages än om motsatsen blilver vana. Till förlag för den rörelse man drifver kunna bankerna gifva förlagskreditiv ställda i allmän het på ett års tid, meni de flesta fall fortlöpande under många år, såvida ej säkerheten för minskats. Bankerna erhålla sitt rörelse kapital till största delen genom upplåning på 3 till 6 månaders uppsägning samt för resten genom emottagande af penningar på uppoch afskrifningsräkniog. Banksedelutgifniogsrätten sätter bankerna i tillfälle att utan dryga ränteförluster hålla nödig kassa. Dessa banksedlar äro rörelsemedel och såsom sådant gagnande, men böra icke betiaktas såsom utlånbart penningkapital, ty ett