Aftonbladet – 19 juli 1866, sida 2

derordva sitt nationella lif under en sammangyttrings af olikartade och konstlad förenade rucers lif. För enhvar, som med uppmärksamhet och intresse följt idternas oäng, är det klart, att Preussen rättmätig: och verkligt representerat det moderna Tyskland. Man för icke skrifva de preus5 rmåernas fromgåvgar cusamt på räkuingen af den nya maskin att döda menniskor, hvermed en redan förut tillräcklig samling sådana riktat sig. Ingen kunde förutse dessa ljungande och förkrossande slag af ödet. Men hvad man kunde förutse är, att Österrikes stora och vackra mekaniska armåers inryckande i Berlin icke skulle döda det nya Tyskland, som skulle ba skjutit nya skott likt ett grönskande träd, hvaremot en förlorad stor drabbning tyckes ha slagit det gamla romerska kejrriket till marken lizt ett af förtorkning och ålderdom urholkadt bundraårigt träd. Huru lysande och utomordentlig krigslyckan än varit, har hon endast realiserat det moraliska arbete, som i lång tid för siggått i Tysklands Österrikes ölvervägende rolii Tyskland är slut, för alltid slut. Redan kufvadt i drabbningen, har Österrike sjelf tagit sig ef doga genom att tillkalla en främmande hjelp, Detia anvropande om bjelp kan smickra den suverän, till hvilken det blifvit ställdt; men ingen enda tysk skall förlåta kejseren af Österrike det. Det vill ej säve, och vi vilja icke heller påstå, att Österrike upphört att finnas till såsom militärmakt. Det har ännu stora hjelpkällor; det har alltid haft en stor förmåga ett så emot och har alltid repot sig efter svärigheter. Tändnålsgevären äro ej allt, och af de berättelser, som nu ingå om det hädenefter ryktbara slaget vid Sadowa, finner man, att det levererats med de gamla elementerna, d. v. 8. med menniskor och kanoner samt förnyade stormningar, och alt segern vunnits enligt alla de gvmla reglorna. Vore det huru som helst med denna fråga, söm vi nu ej ha att afhandla, vilja vi påstå att Österrike, äfven ifall det skulle omvända krigslyckan, för alltid iörlorat sin rang i Tyskland. Vi inse icke engång, hvad fördel det skulle ha att stanna eller med väld återinträda i ett förbund, der det ofelbart endest skulle få en plats of andra ordningen. Det af preussiska regeringen före kriget offentliggjorda förslaget till förbundsreform uteslöt Österrike från det blifvande förbundet och upprättade två tyska hufvudmak ter: i norr Preussen, i söder Baern, omkring hvilka de öfriga staterna skulle gruppera sig. Ar denna Kombination ännu verketällbar efter kriget? Preussen skall icke inför hela Europa kunna göra anspråk på att i sig upptaga hela Tyskland, och det blir al!tid nödvändigt, att det finns ett södra Tyskland. Men skall detta andra Tyskland bli Österrike? skall det bli Baiern? Idel vigtiga frågor, som äro tvistiga. Punkter finnas, som icke äro tvifvelaktiga. Preussen skull t. ex, med säkerhet behålla Eibehertigdömena, d. v. s. tillträdet till de båda hafven i norr, och det skall slutligen förverkl ga ej allevast Preussens, utan hela Tysklands önsken och länga dröm, Detskall kerligen älven öfvertaga förbundets militärbeföl och sålunda undanrödja den svårighet, som uppstod redan på 1815 års kongrees I Wien. Men skall det väl göra annexioner af områden eller endast af inflytanden? År det suveränitet eller suzeränetet det kommer att fordra öfver Hannover, Sachsen, Hessen och de protestantiska delarne af Baiern? Konurgen af Preussen går och gäller, liksom hans föret ädare, för att ha vissa mystiska begrepp om konupgarnes rätt, hvilka måhända skola förhindra honom att beröfva hans grannar deras kronor. Men cet har äfven funnits en annan Fredrik, och detta den ryktbaraste sf alla, hvilken icke gjorde något anspråk på mysticism, och ligen kunna traditionerna från honom utö nflytande på afkomlingens politik. Dessa tvifvelsmål kunna ej komma i fråg om en annan vigtig del al det preus programmet, d. v. s. sammankallandet af ett nationelt parlament, vådjandet till folkomstningen. Denna nya grundsata, införd i Tyskland, är ytterligare ett ekäl till Öster ses frivilliga eller tvungna uteslutande ur örbundet. Det är icke genom toppert utkämpade och örlorade drabbningar eom Österrike aedstiser ur de slora nationernas led. Då det öferlemnar den italienska provinsen, hvilken, ikosom tfunicen i fabeln, satt fast vid 3 ropp och som det först lemnar ifrån sig, edun det utsugit den på män och penningar amt åderlåtit den så mycket som möjligt, unde det med heder återlemnr den till dess ätta egare. Det har tyckt mera om att jelf på sina ännu oantasiade fästningar lantera den fana, som förödmjukade det id Marigoano, Megenta och BSolferino. Ivilken ära, hvilken heder att ställa en ransk skildtvakt mellan sig och de itaticnka armeerna! Förra gången, då kejsaren t Österrike skänkte Lombardiet åt fransrännens kejsare, afstod hon det åtminstone t den, som erötrat det med svärdet. Det av krigets spolia opima. Det är icke så ! u. Österrike hade nu endast italienarne mot sig, och det ville låta dem till det ytersta betala denna sista blodiga bit af de. li as fädernesland. Vi begripa, att kejsaren hi r stolt öfver att vara Tysklands skiljedo! are; vi skulle kucna begripa, att Frankle I ke var stolt deröfver på hens vägnar; men i vägra att vara siotta er derna greki ka skänk som Österrike gifver oss i Italien. i denna med varm hand gjorda gåfva afls era millioner menniskor kunna vi icke sel: nat än en fräck skymf mot det mensk-s ga oberoendet, personligheten och värdigf Pten, en försynuelse mot moralen, en för4q ärmelse mot de grundsatser, på hvilka det å anska samhället hvilar och som äro fren sa kejsarens ursprung, rätt och fullmakt, mt xYD DD Landtmäteriet Landtmäteristyrelsen bar en 16 dennes förordnat kommissionslandtätaren J. I. Friberger att i egenskap af karie förestå lediga endre landimätareensten i Skaraborgs län, tills densamma ls ifvit med ordinarie innehafvarc försedd. Be 0