Aftonbladet – 19 juli 1866, sida 2

STOCKHOLM den 19 Juli. Händelsernas utveckling under de få vec or, som förflutit sedan krigets början, bar stadkommit en högst betydlig modifikation uppfattningen af stridens betydelse och de ande parternas ställning, och detta icke lott inom Preussen, der det öfvervägande ntalet af befolkningen var alldeles emot riget, utan äfven i nästan hela NordPyskland samt i England och Frankrike. lnru det frenska parti, som uppriktigt älkar politiskt framåtskridande och ett paromgntariskt. system, bedömer de närva ande förhållandena i Tyskland, kan man inna af en artikel i Journal des Debats, i vilken detta aktade blad uttalar sig på fölande sätt: Antingen kriget vpphör eller detta ofantiga menniskoslagtande återteger sin barbariska gång, har i alla föll en stor händelse redan försiggått och inträdt på historiens område: den tyska revolutionen, det tyska örbundets fullkomliga omstörtning. Det ordna tyska kejsarriket, det heliga romerska kejsarriket hade redan fallit i början af detta århundrade under den förste ranske kejsarens hand. Återuppbygdt på jess ruiner, grundade sig 1815 ärs förbund på en enda tanke, nemligen att fjeitra Fronkrike och revolutionen. Allt uppoffrajes åt denna fixa id6, åt den ytterliga farhgen för folkens frihet såsom rikenas tryggnet. Det var endast och allenast för detia ändamäl som det segrande Europa godtyckligt styckade karten, förvred de naturliga Sränserna, räknade folken likt siffror, delade ut dem hit och dit likt osjäliea ting och cmkonstruerade sig sjelf på konstlade och falska grundvalar midtunder en misshällighet, som var nära deran att åter anända krigslågan mellan segrarne. När vi tela om 1815 års fördrag, ställa vi oss icke helt enkelt på fosterlandskänslans ståndpunkt, på ståndpunkten af de bitternetens och hämdens känslor, som i 50 år anderhällits i fransmännens hjerten just al dem, som nn skulle vilja utsläcka desamma. Vi bekänna öppet, att afseendet härpå kommer först i andra rummet för o Vi erkönna stt 25 års våldsamheter givit Europe rättighet att frukta Frankrike och göra sig starkt mot det. Men det ver icke ensamt Frankrike som denna gtora jury af konunsar ville döma och hemsöka; det var är nu mer, det var de idger, hvilsas förkroppslivande, organ, fana och svärd Frankrike varit, med ett ord revolutionen. Men då dessa ider icke voro en nations monopol, då de voro ett gemensamt arf, så belastade alla iolk, som sammanrotade sig mot Frankrike, sig sjellva med de bojor, som de lat jägga på nämnda land, och de olyckliga tyngd, de nu söka afkasta. Ty Get är att märka, att det icke är Frankrike som nu lider mest af 1815 års fördrag Det är längesedan som det ref sönder de största sidorna deri. De bojor, i hvilka man trodde sig ba fjeitrat det, ha icke för hindras det atr göra inhemska revolutioner och framkalia sådana utomlands; och för alt icke gå längre, vilja vi crinra om, at blott och bert en Napoleon på Frankrikes ron är en lefvande negation af 1815 års ördrag. Till följd ef den rättvisa vedersålining, som alltid följer på missbruk af segern, är det segrar. e sjeltva, som nu lida straffet för sina repressalier. Om vi bloit fästa oss vid hufvudfiågan för dagen, så se vi, att den organisation, som är 1815 gafs åt förbundet, för Tyskland varit ett ständigt hinder för allt framåtgående. För att hålla i schack de moderna deerna och den makt, som representerade lem, har Tyskland, devna på tenkens arbetere fruktsamma moder, i 50 år dömt sig ill stillastående. Nu vill det gå, och cj ilikommer det oss att hindra det derifråu. ;y den förändring, som försiggått hos det, ir att börja med slutet på den europeiska koalitionen mot Frankrike och vidare ett rTamsteg för civilisationen och friheten. Frågorna om område, gränser och jumunvigt i de materiella krafterna äro ej de enda, som böra läggas i vågskålen. 1 vår tid nere än på hvarje annan böra de moraliska rägorna intaga främsta rummet. När vi åledes höra påstås, att upprättandet af en tor italiensk nation vid våra gränser är en ara för oss, svara vi, att ett österrikiskt talien ver en mycket större fara samt att Praonkrike dessutom hade ett ofantligt stort ntresse att i Italien biträda att införa de rinciper, som ligga till grund för dess egen vonstitution och dess egen samhällsordning. Sak samma är det med Tyskland. Ur naktjemnvigtens synpunkt är det bättre för rankrike, att Tyskland upprättar två eller tre nsenliga makter, som motväga hvarandra, n ett enda förbund, hvilket i femtio år allid varit förenpdt emot oss. Vi erforo detta nnu år 1859, då kejsaren efter Solferinoslaset raäste hejda sig till följd al den hotande ållningen hos tyska förbundet, som slaget rabbadae i en af dess medlemmar. Nåväl! dog är Tysklands förnämsta militärmakt frensiv och defensiv bundsförvandt med etta samma Italien, som den i går ville pgripa i den tyska enhetens namn, och vingar Österrike att kasta i Frankrikes hönjer samma provins, som den ville naturali era till tysk, och samma fästningar, som en ville göra till förbundsfästningar. Detia r verkl gare fakta än dessa skuggbilder af 0 millioner tyskar, som man dagligen bevärjer fram för oss. Ytterligare andra skäl böra bestämma för, ch för vår del ha vi för länge sedan beämt oss för att med mera sympuali än miss roende betrakta den revolution, som ställer