Aftonbladet – 16 juli 1866, sida 3

och angrep i små afdelningar de österrikiska bataljonerna, men dessa blefvo, ehuru de retirerade skyndsamt icke sprängda och slogo många gånger kavalleriet tillbaka, hvilket också le mycket af det österrikiska artilleriet, hvars granater gång på gång slogo ned i sqvadronerna och döade hästar och manskap. en de österrikiska batterierna blefvo fördrifna från sina höjder genom den starkare elden från det talrikare preussiska artilleriet och derpå fortsattes förföljelsen ånyo. Några af österrikarne vände sig i riktning mot Königgrätz, andra mot Pardubitz, och på båda vägarne afsändes trupper att förfölja dem. De sårade som lågo på marken, skreko af ångest, då de sågo kavalleriet komma rakt emot sig, men prins Friedrich Carl sörjde för att de blefvo kringgångne, och uppehöll till och med förföljelsen en gång för att icke föra sina ryttare genom ett sädesfält, der sårade österrikare sökt skydd. Då dessa sågo ulanerna komma, trodde de att de skulle bli nedhuggna och ropade ömkligt, i det de svängde med hvita näsdukar till tecken att de gåfvo sig, men de hade ingen orsak till fruktan. En stor mängd fångar togos der, ty förföljelsen fortsattes till klben och klockan var 9 innan all skjutning upphörde; armåns hufvudstyrka hade dock gjort halt redan kl. 7. Då prinsarne återkommo, helsades de af trupperna med höga jubelrop, men de vände sig från såväl fiendens förföljande som sina segrande truppers hyllning för att se till hvilka åtgärder som vidtogos för de sårade. Ett ofantligt antal sårade låg på marken; äfven de döde lågo tätt, men hvad som fordras ör deras räkning uppskjutes till i morgon. Tvarje hydda, som icke är uppbränd, är full af årade; österrikare och preussare ligga sida vid ida, men sjukbärarne äro ännu ute och alla inna icke bli inbragte förr än sent på morgoen. Slaget vid Königgrätz var en stor seger för reussiska armen. Trupperna kämpade med störta hjeltemod; hela timmar stodo de i den häfigaste eld. Efter hvad man kan antaga sköte ned ungefär 1500 kanoner, hvaraf 750 preussika. Stridens vändning till seger afgjordes geiom kronprinsens angrepp på österrikarnes höra flygel; men angreppet på fronten gjorde äfen en väsentlig verkan; å om det icke blifvit å hårdnackadt fortsatt, skulle österrikarne säert tillbakaslagit anfallet i flanken. Efter preusiska generalers mening verkställdes österrikarnes tertåg mycket skickligt och deras artilleri skötes utmärkt. Å preussisk sida deltogo omkring 50,000 man i striden, och österrikarne voro sanolikt nästan lika starka. Angående antalet af öde, sårade och fångne känner man ännu icke ågra detaljer. m——— NN