Aftonbladet – 16 juli 1866, sida 2

Jan Kl. y20— 7-1 e. m. för alla dem, hvilka uppvisa biljett, gällande för industriutställningen. a se ns STOCEHOLM den 16 Juli. Sista stortingets förhandlirgar om Fiamarken. I. Hvad har man gjort, hvad bör man göra, för att med den norska befolkningen i Finmarken sammansmälta den inflyttande finska? De frågorna besvarar odelstingets protokolikomitt i senare delen af det betänkande, hvars förra del vi redan meddelat, på följande sätt: Man har på allra sista tiden beviljat medel till lön och lönförbättring för lärare med det särskilda värfvet ett undervisa finska barn i norska språket — en åtgärd, som i tidernas längd torde varia det kraftigaste medlet att förnorska generationerna och som kan med fördel användas, så länge finnarre bo någorlunda tillsammans och särdeles i eller omkring en stad. Ju mer de sprida sig, desto större och måhända alltför vidlyttiga bli de hästilt erforderliga snstalterna; således bör man i tid vara betänkt på, att genom andra medel värna vår kulturs och folkstams öfrervigt. Såsom förhållandet nu är, viker norrmannven tillbaka för fianen. När såluada finvarne i Vadsö bo i egna förstäder eller, fom det heter, ?Byer?, så är det ej, vare sig deras känsin af egen underlägsenhet eller en herskande folkstams ringaktning mot den svagare, som åstadkommit denna allt annat än lyckliga söndring; utan det är den norska befolkningen, som måst gifva rum och flytta antingen till stadens inre såsom daglönare eller — såsom ofta lärer inträffat — till andra, längre ut vid fjorden och mindre fördelaktigt belägna fiskeplatser. Men om detta är händelsen i och vid sjelfva staden, der dock det norska elementet måste vara starkast och ega ett stöd i den högre oulingen, är Get så -Odt som på förhand gitvet att det ej kan hålla sig uppe der, hvarest det blott representeras at en ytterst tunn och spridd befolkning, som — ulom af andra orsaker — isoleras och försvagas just genom denna känsla af isolering. Det är nemligen ett temligen allmänt och väl icke ogrundadt påstående, att norrmännen pu svårligen kunna i längd motstå cen försvagande inflytelsen af de omständigheter, hvarunder de befinna sig häruppe och som äro högst skiljaktiga från lörhållandena i vårt land för öfrigt. I alla händelser är det ett foxtum, att ytterst få bland dem förmå arbeta sig upp till ett ekonomiskt välstånd, som kan bereda dem och deras efterkommande en lyckligare tillvaro och bidraga att lytta och förädla dem genom större upplysniog och mera omfattande verksamhet; den företeelsen är blott alltför vanlig, att den inflyttade norrmannen, a: brist på väckelser och kanske i följd af klimatiska och andra förhållanden, dukar under i sbiden, Ledsjucker i töghet och förslöas. Men att häraf sluta, att det norska folket i det hela skulle vara odugligt att kolonisera dessa sträckor, att der bibehålla sig och dermed bevara landet ät oss, vore utan tvifvel öfveriladt, vore att förneka den folkets och samhällets lifskralt, som de ega så snart de känna sig vara ett samhälle och en medlem i ett större helt. Utom det att man väl kan säga, att det bitltills just icke varit den kraliigare delen af värt folk, utan snarare den minst uthålliga, som försökt ein lycka i Finmarken, rör det ock noga märkas, att denna kolonisation försiggått genom enstaka inflyttningar, planlöst och utan den oumbärliga kännedomen om de nya förhållanden, hvilka här möta invandraren. Så länge inflyttningen hufvudsakligen gick till Nordvaranger, der befolkningen bor i ett slags byar, hvilkas väsentliga näringskälla är hafvet, har emellertid förhållandet näppeligen kunnat vara annorlanda, liksom det får medgifvas, att man ej haft tillfälle aut derpå utöiva någon inverkan. De hästa landningsplatserna och fickgrunden ha varit afgörande, ha bestämt sammanflyttningen, som blott i ringa mån berott af jordens beskaffenhet. Fiskaren, som enligt dessa hänseenden valt sin bonings: plats, fästes vid jorden blott af det hus,: hvartill han der fått sig tomt. Men annor-i lunda ställer sig saken, nör fråga blir att!i kolonisera Sydvaranger och särskildt gränsli sträckningen längs Pasvigelfven. Af många! skäl är det afgsynnerlig vigt, att man hör!: ej lemnar händelsernas utveckling åt sigl: sjelf, det vill säga åt slumpen, intill dess. det blir svärt att göra sig till herre öfver l t den eller tills den gör sig till herre öfver ansträngningar, som då komma för sent. Här är frågan ännu öppen, och man bör hoppas att hon blir föremål för noggrann pröfning, sedan Finmarkens lokalförvaltning fått sin särskilda chef, hvilken i dessa förnållanden lärer finna en af de svåraste och s vetydelsefuliaste uppgifterna för sin verk-t amhet. Till närmare belysning må här i illöggas, att Sydvaranger, och särskildt k Pasvigelfvens stränder, utgör en skogsbeväxts lalsträckning med sakta uppstigande åsaro ch odelbart land, framför allt omkringd Uostervattnet och elfven, som är farbar äs lera mils längd ända till hafvet, så att timner flottas utför den utan synnerligt besvär. t Svårigheten — om den finnes — skulle dåld jero deraf, att elfven egentligen utgör enls ad insjöar; men i dessa ligga deremot åt-d killiga öar, som erbjuda en mer än vanligt In od odlingsmark. Här finnes säledes godtlä illfälle till boskapsskötsel och någon skogs-s andtering jemte ett ej obetydande flodfiske; fi jertill finnes rätt beqväm transport nedåtln lfven och slutligen närbelägen marknad förs fsättning och inköp i Vadsö stad, dit fär-t len om sommaren ej är förenad med någon ara och som dessutom genom regebundend ngbåtsfart står i förbindelse med elfvens!) h rynning. h Det skulle derför tyckas, som funnes här tz ra NS